Honey, I'm home!

Jag landade strax efter tio på kvällen lokal tid och efter en extra säkerhetskontroll hos tullen släpptes jag ut på australiensk mark. Andrew väntade troget på mig och vi tog direkt tåget ut mot förorten där han hyr ett rum i ett hus. Men i brådskan att undkomma mörkret, kylan och regnet utanför hanns det aldrig med att köpa en tågbiljett och självklart klev kontrollanter på tåget. De blev inte glada när jag inte kunde visa någon biljett och dessutom hade jag fötterna på sätet framför. Allt som allt ville de ge mig böter på cirka 1500 kronor men jag och ryggsäcken kunde dra på en backpacker-som-inte-fattar-någonting-roll och jag fick bara en varning. "Welcome to Australia miss."

Jag sov i 12 timmar innan jag orkade resa mig upp för en alldeles för lång dusch. Andrew hade köpt min favoritfrukost, chocolate bombs. De borde heta sugar bombs, men de är faktiskt mycket goda. Fast en kille på spårvagnen tittade lite snett på mig när han såg dom i matkassen och frågade om jag inte var för gammal för dom där. Men det kan man inte vara, svarade jag. Där fick han så han teg.

Annars har det mest regnat här och varit cirka 10 grader. Jag är iskall och sitter och kurar i sovrummet som har det enda elementet. Igår såg vi Harry Potter och imorgon ska vi nog gå och titta på det gamla fängelset där Ned Kelly satt. Oh ja, det är glada tider!

Klem!

Australien 2.0

Nu har jag väl kommit en sisådär halvvägs till Australien utan större motgångar. På planet i münchen var jag trött och hungrig och kastade ogillande blickar på alla som förde ljud omkring sig. Sedan fick jag lamm med basmatiris och efter det kastade jag till och med ett leende till det uppstissade barnet en rad framför.

Här i Abu Dhabi var planet försenat 3 timmar så det var bara att sätta sig och vänta. Hallelujah för gratis WiFi och loungestolar.

Dock är jag mycket trött. Klev upp kl 2 i Västerås för att hinna med flyget och sedan dess har jag kanske fått tre timmar sömn. Ögonen svider, nacken värker, benen är döda. Men inget kan förstöra glädjen över att jag snart är tillbaka i mitt andra hem och framförallt tillbaka hos Andrew.

Over and out.

Resfeber

Så, ännu en gång var det dags att i hast packa en ryggsäck för att ta den och mig själv till Australien. Det var bara någon dag sedan som jag fattade att jag verkligen skulle dit. På mornarna vaknar jag alldeles för tidigt för magen är så pirrig.

Jag är dock lite rädd för att mitt Utopia ska förstöras. Oftast kan det vara negativt att återvända till en plats man skattat så högt. Saker och ting förändras, men jag är inställd på samma sorts liv som jag hade förra gången trots att situationen ser helt olik sig ut.

Men jag är mer förberedd denna gång. Jag har körkortet, ingen lägenhet at flytta ut ur, visum och giltigt pass och tillochmed en taxi som tar mig från ytterdörren til flygbussen kl 03.30 inatt. Sedan följer 28 timmars restid, yippie! Bo the backpacker is unleashed once again!

Cykelförbannelsen

Under de senaste halvåret har en cykelförbannelse vilat över mig och Andrew. Min egna vita damcykel har haft punktering men Andrew har lagat den med en ny innerslang efter mycket svärande i en iskall trappuppgång där cykelhjulet inte ville hoppa av från sin plats.
Vi fick under tiden låna vännernas cykel, en vacker grön äldre "herre". Den fick snabbt punktering i bakdäcket men som Andrew åtgärdade. Efter ett par veckor hade den dock punktering igen. Denna gång på framhjulet. Andrew lagade. Veckorna gick.

Den gröna herren fick båda däckena punkterade. Anledning okänd. En vänlig själ från Andrews jobb gav oss hennes överblivna cykel. En vecka senare var den stulen med lås och allt. Andrew flydde landet och den gröna herren fick stå låst i ett låst cykelförråd i väntan på att ägarna skulle plocka upp den och lämna in för reparation. Samtidigt hade min egna vita springare utvecklat pyspunka.

För några dagar sedan var den gröna herren plötsligt borta från sin låsta plats och finns ej att finna någonstans. Om förövaren ser detta, var god ställ tillbaka cykeln där han stod! Och you're a poopie head.

Hur svårt ska det vara att äga en cykel i Västerås? Är det ett slags internt skämt bland västeråsarna? Är det så de välkomnar sina nya? Om så är fallet så skulle det i alla fall vara snällt med en skattkarta där gröna herren är gömd så jag åtminstone har någon chans. Annars är detta bara grymt.

Sommarlov

Tentorna är över. De gick helt okej, men resultaten får väl ge starkare bevis. Sommarlovet tog sin början med en glass nere vid hamnen och sedan en öl på Å i värmen. Gårdagen fortsatte med fint väder och efter jobbet blidde det en tur med vännerna till Hallstagropen som är ett gammalt vattenfyllt grustag. Jag solade mina vitblåa ben och tog en iskallt doppi det klara vattnet. Inget rensar huvudet lika mycket som ett sådant dopp. All smuts invändigt bara flyter iväg och sjunker ner till botten där det gott kan stanna i årtusenden.

Idag var det om än möjligt ännu varmare och jag och Lisa tog oss an hennes stackars träeka som höll på att torka ihjäl. Men först lite mys med kycklingar och titta till kaninbäbisarna!
Ekan blev sedan doppad i Mälarens bruna vatten, och Bodil och Lisa likaså. Gräddan på moset var båttur ut till Aggarön och marängschwiss.
Sommarlov är ju för härliga!

Inre Kamp

Tentaveckan har hunnit ikapp mig fast jag gjort mitt bästa att skjuta upp den. Tidsfördriv såsom nya tv-serier, långa promenader och ett evigt tittande på lägenheter att söka har använts för att slippa ta itu med berget instuderingsfrågor och böcker att läsa.
Orken finns inte och huvudet finns knappt det heller. Har haft en sjuhelsikes tandinflammation och gått på överdos av smärtstillande i en vecka.
Ångesten över att inte ha pluggat ordentligt har krypit sig på som en mask i lerig jord. Samtidigt vill jag inte stressa upp mig då det faktiskt finns omtentatider då min kraft troligen är tillbaka. Men den inre striden är alltid likadan:
- jag ska ha bra resultat på tentan!
- Men vad händer om jag inte får det då? Egentligen..?
- Jag får ett dåligt resultat.
- Men vad gör det?
- Det gör allt, för jag får inte dåliga resultat, det sitter i min identitet. Vem är jag annars?

Vem har rätt utav mig? Jag orkar inte kriga mitt upp i allt annan skit som heter tentavecka.

Lite obekvämt

Jag har verkligen fallit in i rollen som student, och en aktiv sådan. Jag har varit med på högskoledagarna, teknikåttan, jag sitter med i linjeföreningsstyrelsen och jag ska vara fadder under nollningen. Jag är med på sittningarna och många av festerna. Jag har t.o.m köpt en studentoverall. Den har jag hittills prytt med ett enda märke som egentligen inte alls har någon koppling till mig själv men den var lite fin. Och jag har sytt på mitt namn på ena benet med gammeldags tjock spets med guldmönster i. Det kanske var lite mera jag.
Men jag kan ändå inte sluta tänka på hur obekväm jag känner mig när jag tar på mig det stora gröna åbäket till overall och packar systemetkassen för att dra ut. Det är inte mitt sätt att roa mig alls längre. Jag ser ingen tjusning i att dricka ikapp med folk i andra åbäken, trots att de kan vara hur trevliga och härliga som helst. Det är själva grejen alltihop som jag känner är obekväm. Jag är för gammal för detta nu.
Men ikväll bär det av till ett studentområde med "ovven" och det får jag ta mig fasiken finna mig i.

Over and out.