Jag var stolt som en tupp när jag prick 08:00 öppnade dörrarna för dagens första kund. Och jag passade på att hämta in de nya tidningarna som ligger i en låda utanför butiken. Jag samlade fort ihop tidningsbuntarna och tryckte in dom i famnen medan jag sprang in i butiken igen ifall någon kund redan hunnit till kassan. Jag lägger ner tidningarna på ett tomt rullband och mitt huvud fylls sedan av en enda fråga:
"Vad är det för brunt klet över tidningarna, på min skjorta och mina underarmar??"
Min allra första tanke var såklart den värsta: bajs.
"Herregud, någon har bajsat i tidningslådan! Jag har bajs över hela mig!"
En kund kommer och jag måste gå och ta betalt. Så jag står och tar emot pengarna och önskar en fortsatt god morgon samtidigt som jag har bajs över hela mig. Jojo, en godmorgon ja...
Tack och lov springer en ur personalen förbi, som jag ber med en hög, gäll och smått panikartad röst, ta över kassan.
In på omklädningsrummet, byta skjorta, skålla armarna, hålla emot några kräkreflexer, skålla, skålla, skålla.
Med ett djupt andetag för att återfå lite lugn småspringer jag ut i butiken igen och med samma underliga gälla röst beklagar jag mig till en jobbarkompis.
Den reaktionen som jag möter är bara ett långt skratt följt av ett vad-är-det-du-säger-underliga-hysteriska-crazywoman-ansiktsuttryck.
Jag visar hela härligheten som ligger kvar på rullbandet och min modiga jobbarkompis går sakta fram mot sörjan och sniffar lite i luften.
Det visar sig vara något helt annat än bajs. Det är lite förstelnat rostvatten och jag är återigen dum-märkt. Den stolta tuppen som öppnat affären blir till en liten rufsig anka med skållade armar.
