Philtrum

Ibland hör man saker som man gärna vill tro att det ska vara sant. Bara för att göra världen liten finare och lite mer spännande. En sådan sak är en liten historia om hur man får den där nedsänkningen mellan näsan och munnen, så kallade philtrum. Jag ska se om jag kan försöka återberätta historian.
Innan vi föds vet vi alla universums hemligheter. Vi vet hur allt skapats, hur allt hänger samman och hur allt kommer att bli. Alla de där små hemligheterna ligger vi och bär på, och vi väntar och väntar på att få berätta dem för hela världen när vi föds. Att ge människorna en förklaring. Så här är det.
Men precis när vi föds kommer en ängel ner till oss och sätter sitt pekfinger precis ovanför våran läpp och trycker en gång med sitt finger. Som för att tysta oss. Och så med ens glömmer vi alla hemligheter, allt vi skulle berätta. Det enda som finns kvar är en nedsänking mellan näsan och mun där ängeln satte sitt finger. Och allt vi åstadkommer att berätta för världen när vi föds är ett barnskrik som ingen förstår.

Vad man ibland får för sig

Jag var påväg upp på stan när jag gick förbi stans offentliga toalett. Två skräniga damer kom ut därifrån och den ena sa högljutt "vi måste ringa polisen!". Jag smygkikade in på toaletten och där i hörnet bredvid toalettstolen satt en äldre man helt stilla med slutna ögon. Han såg högst död ut.
Jag fortsatte förbi och in på Åhléns och tänkte att de där damerna säkert ringer polis och ordnar upp allt.
Men när jag stod bland allt julpynt fick jag ändå en känsla av att jag måste gå tillbaka och göra något. Det kändes fel att gå förbi helt enkelt. Så jag gjorde helt om och lite diskret tillbaka. Ingen syntes till utanför toaletten. Damerna hade gett sig av. Så jag ringde mamma och rådfrågade vad jag skulle göra. Han kunde ju också vara en fyllegubbe som sov där inne. Men att aldrig få veta skulle kännas dumt. Satt han död därinne skulle det kunna ta evigheter innan någon upptäckte det.
Jag ringde för första gången i mitt liv 112. Med skärrad röst berättade jag vem jag var, var jag var och vad jag nyss sett. Mannen jag fick prata med bad mig gå fram och knacka på dörren, ropa och försöka få kontakt. Inget hände.
Mannen i telefonen sa att han skickat en ambulans och att jag skulle stanna kvar på platsen. I samma ögonblick kom ambulansen med sina blåljus och folk stannade till och tittade vad ambulansen skulle göra. När ambulanspersonalen klev ut sa jag att det var jag som ringt och sedan fick jag gå. Jag ställde mig en bit upp på torget bland resten av "publiken".
Ambulanspersonalen ropade in till mannen utan att få svar. De knackade på dörren hårdare och hårdare. När inget skedde innefrån toaletten tog de en batong och slog in rutan. Ett sus i publiken hördes och min hand for upp ovanför munnen. "Ojdå, vad har jag gjort?" tänkte jag.
Ambulansmännen gick in på toaletten och efter lite stök och bök hörde jag att de samtalade med mannen. Gud och frid, han var inte död! Bara en fyllegubbe som däckat.
Men jag var ändå skärrad. Det var läskigt att ringa 112. Jag grubblade länge om ifall jag handlade rätt eller fel? Han kunde ju faktiskt ha varit död.

Dom som försvann

Inatt drömde jag att jag åkte båt på en sjö vid stugan. Hela familjen satt i båten. Vattnet var stilla och naturen runt om såg ut som en svensk regnskog.
Plötsligt välte båten och alla ramlade ner i vatten. Vi tog tag i båtens kant och simmade mot land. Jag blev biten av en liten fisk och fick ett blödande sår på tummen. Jag fick en stor fiskrädsla och skyndade mig upp ur vattnet.
När alla var uppe och båten inhalad på fast mark kom vi på att vi ju måste över sjön igen då stugan låg på andra sidan. Så då var det bara att hoppa ner i vattnet igen som rymde dessa elaka fiskar. När vi hunnit till mitten av sjön vaknade jag till och allt försvann.
Sedan drömde jag att jag skulle till Australien. Äntligen var det dags! Jag, pappa och Mia skulle gå dit. Eller de skulle iallafall följa mig en bit på vägen. Jag skulle säga hej då till mamma men hon försvann bakom några hus. Men vi började gå ändå. Vi hade visst lite bråttom.
Vi gick efter en liten grusväg med lantliga villor på sidorna. Min ryggsäck var lätt att bära och solen sken. När vi började närma oss Australien efter att ha gått i några minuter försvann även pappa och Mia och jag stod helt ensam någonstans i Australien. Det värsta var ändå att Australien var slående likt Sundsvall en slaskig höstmorgon...

Gnällbältet har flyttat norrut

På jobbet råder ingen vidare stämning. Sådär ruggigt otryggt och nästan lite kusligt. Vi är sura, irriterade och tålamodsnivån ligger snart på minus.
De saker som håller iaf mig vid liv var dagen då jag fick julpynta. Jag stod på kassabanden och hängde upp julkulor och granslingor. Jag klättrade upp bland frukten och hängde upp julstjärnorna och fastnade med fingrarna i taket när jag skulle sätta upp ännu mer granslingor ovanför mejeriet. What a day!
Sedan är mina trevliga stammisar alltid ett uppsving.
- Har du klippt dig? Eller nej, du har bara tvättat håret." Sånt är roligt att höra faktiskt. Tycker jag. De personerna har förstått att jag inte är en robot.
Och när den fina killen kommer som gör mig lite extra glad eftersom han just är så fin och vem blir ledsen av fina människor? Om man inte är avundsjuk och gnällig såklart. Då blir man ledsen av fina människor.
Men det som gör mig mest glad är att stämpla ut och gå ut i den kyliga luften och stänga dörren bakom sig. "Ah, ännu en avslutad dag! tack och hej."