Plan

Det blev ändrade planer. Istället för att resa med en relocation-bil uppför kusten till Brisbane tog vi flyget. Jag är så ledsen för det, då jag har som strikt princip att inte flyga inom ett land. Men bilen blev inställd och vi hade inte mycket till val. Men vi köpte iaf Carbon Offset så att resan kompenserades lite.

Det är härligt att vara tillbaka i Brisbane men det tog emot när jag visade Andrew runt i Fortitude Valley och yogacentret där jag brukade bo. Jag längtar tillbaka något kopiöst! En av de bästa tiderna i Australien spenderades där och jag vill göra det igen. Men saker och ting är annorlunda nu och jag kunde endast spana in genom den låsta dörren och sedan vandra tillbaka mot tåget ut till förorten där vi nu bor hos Andrews bästa kompis.

Han bor i ett hus som balanserar på tunna stolpar. När någon går i trappan eller genom korridoren skakar hela huset på ett lite ruggigt sätt. Det är iskallt på natten, ca 5 grader, och som täcke har vi några påslakan. Jag som sover med duntäcke på sommaren ligger mest vaken och hackar tänder. Men det är mysigt och Andrew är glad att träffa Michael igen. De grabbar ihop sig och jag håller mig lite undan och låter dom ha sin "bromance" medan de kan.

Ha det så fint allihopa! Klem!

Att dejta en svensk

I en bok om att besöka Sverige som jag hittade i en ”inget över 2 dollar”-affär stod det under kapitlet Being Social: ”att dejta en svensk kan vara problematiskt på grund av jämställdheten mellan könen. Det är inte ovanligt att par ändå upp till 50 års ålder delar på notan på restaurang eller till och med anländer separat!”

Kulturskillnaderna i detta fall blev glasklara. Jag kommer så väl ihåg min ilska under tiden som jag wwoofade när jag inte fick köra traktor eller ens köra fyrhjulingen med sopor medan den manlige wwoofaren blev erbjuden att köra allt med ratt och hjul. Ska man skratta eller gråta? Jag skrattade åt boken men nästan grät av ilska när jag blev nekad att köra soporna och beordrades att rensa ogräs istället. Och som en god skandinavier som jag är satte jag mig tyst i rabatten och gjorde jobbet de bad mig göra, om än med darrande ilska och frustration.

Att vara tillbaka i Australien har gett så otroligt mycket minnen tillbaka, både de härliga och de svåra. Trots att det är samma land känns det som om jag är i ett nytt. Det är inte längre mitt älskade Aussie med grönsaksland, hostels och bondbränna. Det är ett civiliserat Australien där jag har kavaj om dagarna och beställer hem pizza till lägenheten med platt-tv och kök med diskmaskin.

Men idag skiner solen och jag har lust att gå ut.

One chocolate marble cake please!

Ända sedan resan till Malaysia för ett par år sedan har familjen Edberg-Åsberg drömt om några alldeles speciella tårtor från det alldeles speciella Secret Recipe i Kuala Lumpur. Och idag gick drömmen i uppfyllelse! Mitt i gallerian bland alla vanliga restauranger såg jag glimten av Secret Recipe-skylten och dregglet bara rann ut ur munnen på mig. Jag drog genast med mig Andrew och Emi för drömfika av himmelska slag. Och trots att förväntningarna var höga så kunde tårtbiten jag beställde toppa dom. A piece of heaven!

Annars har regnet fortsatt att regna och kylan har fortsatt att kyla ner, så vi satt mest inne och kurade resten av dagen. Jag hittade ett par Reebok Easytone som jag spanat på länge, men vågade inte riktigt köpa dom pga av priset. De är lika dyra som hemma dock, så kanske borde jag slå till? De är ju rätt så fantastiska!

I morgon flyttar vi ut från detta hus och in till Emi en natt innan vi hämtar upp en relocation-bil som ska ta oss hela vägen till Brisbane med stopp i Canberra och ställen vi får lust att stanna i. Vi är ju trots allt på semester och då ska spontaniteten flöda vilt!

Over and out.

Honey, I'm home!

Jag landade strax efter tio på kvällen lokal tid och efter en extra säkerhetskontroll hos tullen släpptes jag ut på australiensk mark. Andrew väntade troget på mig och vi tog direkt tåget ut mot förorten där han hyr ett rum i ett hus. Men i brådskan att undkomma mörkret, kylan och regnet utanför hanns det aldrig med att köpa en tågbiljett och självklart klev kontrollanter på tåget. De blev inte glada när jag inte kunde visa någon biljett och dessutom hade jag fötterna på sätet framför. Allt som allt ville de ge mig böter på cirka 1500 kronor men jag och ryggsäcken kunde dra på en backpacker-som-inte-fattar-någonting-roll och jag fick bara en varning. "Welcome to Australia miss."

Jag sov i 12 timmar innan jag orkade resa mig upp för en alldeles för lång dusch. Andrew hade köpt min favoritfrukost, chocolate bombs. De borde heta sugar bombs, men de är faktiskt mycket goda. Fast en kille på spårvagnen tittade lite snett på mig när han såg dom i matkassen och frågade om jag inte var för gammal för dom där. Men det kan man inte vara, svarade jag. Där fick han så han teg.

Annars har det mest regnat här och varit cirka 10 grader. Jag är iskall och sitter och kurar i sovrummet som har det enda elementet. Igår såg vi Harry Potter och imorgon ska vi nog gå och titta på det gamla fängelset där Ned Kelly satt. Oh ja, det är glada tider!

Klem!

Australien 2.0

Nu har jag väl kommit en sisådär halvvägs till Australien utan större motgångar. På planet i münchen var jag trött och hungrig och kastade ogillande blickar på alla som förde ljud omkring sig. Sedan fick jag lamm med basmatiris och efter det kastade jag till och med ett leende till det uppstissade barnet en rad framför.

Här i Abu Dhabi var planet försenat 3 timmar så det var bara att sätta sig och vänta. Hallelujah för gratis WiFi och loungestolar.

Dock är jag mycket trött. Klev upp kl 2 i Västerås för att hinna med flyget och sedan dess har jag kanske fått tre timmar sömn. Ögonen svider, nacken värker, benen är döda. Men inget kan förstöra glädjen över att jag snart är tillbaka i mitt andra hem och framförallt tillbaka hos Andrew.

Over and out.

Resfeber

Så, ännu en gång var det dags att i hast packa en ryggsäck för att ta den och mig själv till Australien. Det var bara någon dag sedan som jag fattade att jag verkligen skulle dit. På mornarna vaknar jag alldeles för tidigt för magen är så pirrig.

Jag är dock lite rädd för att mitt Utopia ska förstöras. Oftast kan det vara negativt att återvända till en plats man skattat så högt. Saker och ting förändras, men jag är inställd på samma sorts liv som jag hade förra gången trots att situationen ser helt olik sig ut.

Men jag är mer förberedd denna gång. Jag har körkortet, ingen lägenhet at flytta ut ur, visum och giltigt pass och tillochmed en taxi som tar mig från ytterdörren til flygbussen kl 03.30 inatt. Sedan följer 28 timmars restid, yippie! Bo the backpacker is unleashed once again!

Cykelförbannelsen

Under de senaste halvåret har en cykelförbannelse vilat över mig och Andrew. Min egna vita damcykel har haft punktering men Andrew har lagat den med en ny innerslang efter mycket svärande i en iskall trappuppgång där cykelhjulet inte ville hoppa av från sin plats.
Vi fick under tiden låna vännernas cykel, en vacker grön äldre "herre". Den fick snabbt punktering i bakdäcket men som Andrew åtgärdade. Efter ett par veckor hade den dock punktering igen. Denna gång på framhjulet. Andrew lagade. Veckorna gick.

Den gröna herren fick båda däckena punkterade. Anledning okänd. En vänlig själ från Andrews jobb gav oss hennes överblivna cykel. En vecka senare var den stulen med lås och allt. Andrew flydde landet och den gröna herren fick stå låst i ett låst cykelförråd i väntan på att ägarna skulle plocka upp den och lämna in för reparation. Samtidigt hade min egna vita springare utvecklat pyspunka.

För några dagar sedan var den gröna herren plötsligt borta från sin låsta plats och finns ej att finna någonstans. Om förövaren ser detta, var god ställ tillbaka cykeln där han stod! Och you're a poopie head.

Hur svårt ska det vara att äga en cykel i Västerås? Är det ett slags internt skämt bland västeråsarna? Är det så de välkomnar sina nya? Om så är fallet så skulle det i alla fall vara snällt med en skattkarta där gröna herren är gömd så jag åtminstone har någon chans. Annars är detta bara grymt.