Att resa kollektivt med huset pa ryggen

Jag avskyr kollektivtrafik. Det dara med att ta sig till och fran hostel fran busstationen ar inte alls min grej. Oftast ar jag trott, hungrig, ensam och vilsen. Det ar inte ett halleluja att ga runt i en stad och leta gator och hostel nar man har sitt hus pa ryggen, vardesaker i en mindre rygga pa magen och en eller tva tygkassar med mat och sadant som inte fick plats i "huset".
Nar jag skulle vidare fran Sydney ner till Melbourne skulle jag ta stadsbuss in till stan. Den var sen och jag stod och pustade och frustade pa gatan i en kvart innan den kom. Sjalvklart var den proppfull eftersom det var tidigt en mandag morgon och alla skulle till jobbet.
Min bussbiljett hade gatt ut, det visste jag, men orkade inte lagga energi for att kopa en ny. Sa jag drog kortet som vanligt och forsokte sa snabbt jag kunde tranga mig bakat i bussen for att inte upptackas. Planen slog slint och jag horde snabbt ett "Miss! Miss! Your ticket has expired!". Rod om kinderna fick jag backa tillbaka (det gar inte att vanda sig om med ryggan for det var for mycket folk). Och med ansiktet vant at alla pendlare fick jag snallt betala en ny biljett. Ingen fara, men bara skammen att sta dar. Som en elev som lagt haftstift pa lararens stol. Busschaufforen var pa extremt daligt humor och rackte mig halvhjartat biljetten. Eftersom jag stod baklanges nadde jag den inte och for ett par sekunder viftade jag med handen over axeln pa mig sjalv och forsokte fa tag i den. Han retades, busschaufforen, det vet jag. Som en hamnd over min utgadda bussbiljett. Efter vad som kandes som en evighet fick jag tag i min biljett och tog satet direkt bredvid mig. Jag stirrade ner i golvet och var fortfarande hogrod i ansiktet av rodnad.
Jag har iaf lart mig att inte ta av mig ryggsacken pa bussen och att sitta ner, inte sta. I Perth hade jag den dock pa ryggen men stod upp och nar tankarna vandrade slappte jag omedvetet handtaget och vid nasta rodljus lag jag som en uppochner vand skoldpadda med sprattlande armar och ben. En man fick ta tag i mig och lyfta upp mig. Men da kan man ju inte annat an att skratta!
Men tillbaka till bussen i Sydney. Den tog mig till sparvagnsstationen och dar hoppade jag med moda av for att ta taget in till centrum. Kopte biljett (lart mig dagens laxa) och knulade in mig i den redan fulla sparvagnen. Holl ett hart grepp om mittenstangen medan jag fick irriterade blickar fran medpassagerarna som ansag att jag tog upp for mycket plats och nuddade dem lite for mycket med baksidan av ryggsacken. Orkade inte kanna mig skamsen eller liten, sa log ett stort leende tillbaka och tankte "I'm rubber, you're glue" for att halla huvudet hogt.
Gick vilse nar jag klev av och gick 10 min i fel rikting i en hektisk tunnel under gatan. Det var bara till och ga tillbaka den vindlande vagen i tunneln och prova igen. Det blev at ratt hall men fick fraga lite efter vagen for att hitta Greyhoundstoppet.
Greyhoundbussarna ar ett kapitel for sig. Som tur var hade jag en relativt kort resa framfor mig, endast 13 timmar, yay. Kroppen skrek ett stort "nej" nar den sag den roda stora bussen, men hade inget val. Forst kanns satena bekvama och allt kanns latt. Ryggan ar i sakert forvar under bussen och nu behover jag bara luta mig tillbaka och njuta.
Efter den forsta timmen borjar kroppen protestera. Det ar alltid samma kroppsdelar som domnar av. Rumpan och hoger ben ar tva favoriter.
Bussen stannar cirka var femte timme och da far man stracka pa sitt bortdomnade hogerben och ata potatisklyftor eller paj pa en mack dar nagon tappat bort de senaste 20 aren.
Val framme i Melbourne ar det bara att ta pa sig ryggan igen och alla de dar kanslorna - trott, hungrig, ensam och vilsen - ar tillbaka.
Dags att hitta en sang for natten och ge mat till magen.

For ovrigt ar jag pa Tasmanien for tillfallet.

Sydney del 2

Det var ju meningen att jag skulle stanna i Sydney i fyra natten, hogst fem. Det har nu gatt tretton natter. Staden vaxte for mig och den visade sig vara ratt kul. Det har blivit ett antal besok till Operahuset och innerstadens labyrint av skyskrapor. Otaliga koppar kaffe pa Starbucks och lika manga sushirullar (alltid kyckling/avocado)
Vi har inte gjort sa mycket egentligen. Levt ett lugnt stadsliv dar man kan strosa runt lite som man vill, nar man vill. Det finns inga tider att passa eller nagra som helst masten.
I sondags gjorde jag iaf nagot vart att beratta. En kompis tog med mig nagon timma norrut kusten och forsokte lara mig att surfa. Det var inte planerat, men han sa att vagorna var sa bra just den dagen att det vore ett brott att inte testa. Okej, tankte jag. Tva meter hoga vagor dor man ju inte av. Eller?
Att surfa ar svart. Jag svalde en massa saltvatten och kande mig som en drankt asna dar jag lag och sprattlade i vattnet med bradan fast i ankeln. Och hur mycket jag an paddlade och simmade drog vagorna tag i bradan, och darmed aven mig, tillbaka inat stranden. Maste ha varit en underhallande syn. Och korvskinnet till vatdrakt kan inte ha hjalpt.
Efter cirka en halvtimme hoppade jag upp pa bradan och gled tillbaka till stranden och lyckades pusta ut och hitta andetagen. Drankt och kall akte vi tillbaka till Sydney och at middag och drack varmt kaffe. En bra eftermiddag. Man kan ju inte lamna Australien utan att ha testat att surfa. Och jag forstar nu varfor det ar populart. Men i grund och botten ar jag inte surfare utan en drankt sprattlande asna som hellre knatar runt i skogen uppe pa det torra.

Dagstur till Blue Mountains med Marte

Sydney

Nu har jag kommit till Sydney. Trodde aldrig riktigt att jag skulle komma hit. Det var ju sa avlagset och sa i slutet av min resa. "Och Operahuset finns ju bara pa tv och inte pa riktigt" tankte jag nastan i bakhuvudet, sa att verkligen sta ett par meter ifran det och titta upp pa denna deformerade vita byggnad gjorde mig forvirrad. "Namen dra mig baklanges pa en pinnkalke, dar star den ju!"
Dock var det inte Operahuset som jag forst akte till nar jag anlande till Sydney. Jag akte till, och jag skams inte for att saga detta - IKEA. Amen!
At kottbullar med brunsas och lingonsylt, testade vikingmossor och kopte ballerinakex och hjortronsylt i shoppen. Det var gudomligt faktiskt. Jag akte med Marie som jag traffade i Brisbane och som ocksa just rakade vara fran Ostersund. Varan dyrkan till Ikea och vara utrop "Svensk senap!!" fick australiensarna att vanda pa huvudet och undra vad de dar stollarna ikladda vikingmossor skrek om. Vi kan vara ett underligt folkslag ibland.
Igar gick jag iaf till Operahuset och Jason fick att ta turistkort pa mig nar jag stallde mig framfor huset och poserade stolt. Log som en mentalpatient (eller en svensk i en ikeabutik?) och blaste nastan bort i stormen. Men glad var jag. Fotobevis - I've been there.
Ja, det ar storm har. Blasigt, regnigt, blixtar och dunder och kanske en sisadar 10 grader. Ingen Bondi Beach for mig utan hostelmys och kaffe pa Starbucks.
Sydney ar en bra stad, men foredrar Brisbane eller Perth. Kan ju bero pa vadret ocksa, men kanner mig inte hemma har. Man far ju olika kanslor nar man kommer till nya plaster. Sydney var mest bara "jaha, sa hur fort kan jag se alla turistattraktioner innan jag kan aka vidare med gatt samvete?" Har jag borjar bli for matt pa intryck och aventyr?
Lite bilder lagger jag upp for en gangs skull, enjoy!

Byron Bay

"Var det sahar det var att vara ung?" tanker jag nu nar jag bytt yogacenter mot partyhostel.
Redan innan jag checkat in hade jag blivit intagen i ett fnittrande tjejgang som drog med mig till baren och sedan ut pa nattklubb dar man dansar pa borden. Det var kul att slappa lite yogiskt liv bakom sig och njuta av allt folk.
Traffade en norrlanning och vi blev bade overglada av varandras dialekter och nagon att prata Yran, hjortron och knackebrod med. Det kandes hemma och bekant och gjorde mig glad. Dock blev han borttappad i vimlet.
I ovrigt ar det enormt mycket svenskar har. Var tredje person som gar forbi pratar svenska och det blir for mycket. Ar jag i Australien eller goteborg? Ibland ar det svart att urskilja skillnaden...
Tillbringade hela dagen idag pa stranden. Skont men varmt. Nar jag kande lukten av brant bacon travade jag tillbaka till hostlet, pratade med lite folk och knaprade riskakor.
Utgang ikvall igen. Min budget skriker lite i protest, men jag forsoker tysta ner den genom att paminna den om att jag faktiskt bott och atit gratis i en manad.
Ja, vi brakar lite ibland, jag och Budget. Men jag far oftast sista ordet och faktiskt sa ar vi ett sjuhelskotta team.