The Todd time

Oh yes, it's the Todd! Källan till min inspiration och mitt eviga tjat om denna "cyber high five *klatsch* seeend!" Watch and be astonished!

http://www.youtube.com/watch?v=skT9cgArPp4

För övrigt ett totalt onödigt inlägg.

greppa ratten

Jag är vanligtvis en kluven människa. Det är svårt att veta vad man vill. Speciellt vid stora livsvägskäl. Man liksom famlar runt i ett rum fullt med spelkulor på golvet. Vilka ansträngningar man än gör så kan man inte stå stilla och stabilt på golvet.
Jag har verkligen skapat mig empati för Prästens lilla kråka. "Än slank hon hit, och än slank hon dit och än slank hon ner i diket!"
Jag tror inte på Gud eller liknande ting. Jag tror oftast inte på ödet. Man är sin egen chaufför. Men vid vissa tillfällen känner jag mig som passageraren, precis som kråkan i barnvisan. Jag sitter där i baksätet och ser vägen slingra sig fram, dela sig, bli skumpig, bli rak, bli lerig, bli asfalterad.
Och jag är inte bara passagerare i min egen bil, nej, jag är vilse också. Bilen saknar GPS eller ens en vanlig papperskarta. Det enda som kan leda mig framåt är att lita på magkänslan och bara åka med i illfart genom landkskapet. För fort går det, i ett jehu!
Men snart ska jag ta initiativet till att slänga mig mot framsätet och ta tag i ratten, bromsa en aningens mot tidens framfart och lägga in botox i pannan och runt ögonen. Visst att jag har empati för prästens kråka, men kråkfötter vid ögonen är att gå för långt.
Jag är rädd för att åldras. Jag är rädd för att få ett liv där jag sitter på kontor. Jag är rädd för att inte åstadkomma något. Jag är så oerhört rädd för att sitta i gungstolen på ålderns höst och vara bitter för att jag aldrig fick se Egyptens pyramider eller rädda havssköldpaddor på Costa Ricas kust.

Samtidigt är jag trött på mitt liv och mina mål. Varför når jag inte bromspedalen, och varför kan ingen hoppa in i min bil och ta tag i den där jävla ratten?

Konserv

Idag när jag packade upp åtskilliga varor slog tanken mig att jag är oerhört konservativ. I mina ögon är konservativt ett negativt ord, nästan lite fult. Är man konservativ ogillar man förändringar och vill ha allt som förut med kungahuset som regerar och adeln är mer värd än de övriga bonnfolket.
Så insikten om att jag är konservativ var ju inte den mest upplyftande av insikter. Jag kom att tänka på en man från några sommrar sedan som handlade hos mig. Han var arg över att vi inte hade en mjölk med längre hållbarhet inne. Jag var nära på att för ett ögonblick kleta av mitt påklistrade leende och informera herrn om att mjölken faktiskt alltid har haft en hållbarhet på ett par dagar och att det är sjukt och obiologiskt att en mjölk ska hålla i fjorton dar. För det är på det sättet som jag är konservativ. Maten ska inte vara som den är idag. Mjölken ska inte hålla i två veckor. Sylten ska inte vara sådär röd. Bananen ska inte vara så stor. Det är inte naturligt. Det är påhittad kemikaliemat och det ondskefulla i det hela är att vi ser det som normalt. Vi vet inte ens längre hur riktig mat ser ut. Ekologiskt ser ju därför kanske inte lika stort och mäktigt ut som kemikaliematen för den är just helt naturlig. Så som den ska vara.
Så gubbe lille som vill ha den onaturliga mjölken fick ett hastigt nej och fick lunka iväg utan "långmjölk". Nu har vi ju dock fått in den där gudsförgätna mjölken. Men trenden är även så att en hederlig gammaldags mjölk som inte är homogeniserad finns att skåda på hyllan där den står rakryggad bredvid den ekologiska grädden.

Hälften av oss står och sliter i produkter som är snabba och lätta, medan andra halvan sliter åt motsatt håll och efterfrågar ekologiskt surdegsbröd och fetare mjölk.

Vem vinner dragkampen?

kannibal, anus och häxa

Vad har dessa tre ord i rubriken gemensamt? Förutom att alla tre innehåller ett a så är det också mig, bodil, som de har gemensamt. Trott eller ej!
Föreställ dig denna scen: soligt väder, östersunds torg, take away-kaffe, allmänt prat kring bal och sådant. Okej, du har målat upp bilden?
Johanna kläcker plötsligt ur sig kommentaren:
- "Du är ju mer kannibal än köttätare!"
- "Mäh, jag äter ju inte andra människor!" Svarar jag nästan lite förnärmat.
- "Jamen du äter ju hellre barn än annat kött då du hatar barn."
Okej, så nu är jag kannibal. 2/3 ordförklaringar kvar.
Scenen är i soffan hos Moa och Johanna. Vi ser en unge i reklamen mellan So you think you can dance. Jag kommenterar ungen, precis som jag brukar.
- "Den är helt vanställd! Opropertionelig. En stor hudklump."
Jennyfer kommenterar detta kort och gott:
- "Du är en häxa."
Tack.
Ord tre är värst (ur min synvinkel). Scenen är att vi går ett gäng på stan. Jag med min cykel. Det är varmt och jag har en stor ylletröja på mig. De andra kollar på mig och sedan på Dina som skrattar hysteriskt, Moa likaså. De andra går framför med lite skyldiga blickar. Eftersom jag är så paraniod tror jag självklart att de skrattar åt mig och frågar gång på gång vad som är felet. "Inget" säger det och jag tror på dem. They are my friends. Vi fortsätter färden genom stan och jag fattar inte vad som kan vara så roligt. Övertrötta stollar!
Dina mummlar något om "nollning" och jag anar ugglor i mossen, trots deras försäkringar om att allt står rätt till. Dock som försiktighetsåtgärd känner jag med handen över ryggen och vad sitter inte där om inte en illgrön post-it där det står med stora bokstäver "ANUS" och en pil i rätt rikting. Jag har blivit lappad! The miniversion of Punk'd.
Jag är så känslig mot sådana saker och tyckte att det var rejält pinsamt. Att bli lappad är ett av de lägre sätten att bli skämtad med, för den som lappas.
Hade dock någon av de andra i mitt följe blivit lappad hade jag vikt mig dubbel på stengatan av skratt, det måste jag ju erkänna. Men när det gäller mig själv så är jag mindre road. Denna natt ska ägnas åt hämndaktioner. En människa som inte skäms för något, som fröken Dina, hur får man den att skämmas?

Zapp Zapp!

Den zappande genarationen är den nya generationen. Aldrig är vi nöjd. Aldrig stannar vi för länge på en sak, en plats, en aktivitet. "Zapp, zapp!" Nytt, nytt! Inte ens valios yoghurtshot kan få oss att slå oss till ro. Även en shot ska drickas fort och sedan står nästa uppgift på vår tröskel.
Zapp zapp hela varvet runt på tv:ns kanalutbud.
Zapp zapp genom de hundratals låtarna i iTunes.
Zapp zapp mellan blogg, bilddagboken, facebook.
Zapp zapp mellan arg, glad, introvert, extrovert.
Zapp zapp genom skolans lektioner.
Zapp zapp mellan olika jobb.
Zapp zapp till jordens alla hörn.
Zapp zapp mellan nykter och onykter.
Zapp zapp i stadens klädaffärer.
Jag väntar på Den nöjda generationen, den som redan en gång gått förbi oss. Tänk den tiden då vi var så totalt fascinerande av att den nya lilla lådan i vardagsrummet visade miniatyrer av människor! Tänk de som för första gången pratade med varandra via telefon. Och tänk att det faktiskt var rätt nyligen som den första människan googlade och fann information, nöjd och glad över hur snabbt det gick. När vi får för mycket, vill vi ha mer. Ge oss mindre och vi anpassar oss.

Övning till dig själv: titta bara på SVT 1 i en vecka. Känns det för hårt kan du ju iallafall sluta zappa när reklamen kommer. Bli den nya medlemmen i Den nöjda generationen.

Bodil II

Jag satt mitt i lugnan ro och skreksjöng till kent och googlade på mitt eget namn medan jag väntar på ett sms från mamma som gör att jag kan posta ett viktigt brev. Mitt i refrängen så visar google en länk till en sida från Röste utanför bollnäs. Det är ett gästboksinlägg av något slag där Jill och Bodil Åsberg har skrivit. Jag funderar helt vilt i huvudet när jag var i Röste och vem fanken är Jill? Jag är ju den enda i Svea Rike som heter Bodil Åsberg så detta måste vara ett missförstånd. Jag har ju aldrig varit i Röste och känner inte en kotte som heter Jill.

Jag gick in på sidan och får då se min största fiende: en bebis! Den sitter och är glad med en nappflaska i handen och har en såndär cool sjömanströja med ränder på. Den fräckisen heter också Bodil Åsberg. Jag är inte längre unik. Min värld faller sönder och Bodil Åsberg II ser även coolare ut än mig.

Bara att acceptera, nya Bodil Åsberg in.
Gamla Bodil Åsberg ut.
Och jag hann inte ens fylla 20 år.