Slutet

Första terminen har bara ett seminarium kvar. Sedan julefrid hemma i Östersund. Det behövs verkligen. Jag är slutkörd då det varit mycket som klumpat ihop sig på sista tiden med jobb, skola och att få vardagen att gå ihop.
Vi väntar fortfarande på att få flytta till en annan lägenhet men ingen vill ge oss någon eftersom vi ses som underklassens fattiga stackare. Lägenhet efter lägenhet går till andra sökande och jag har inte ork att ringa runt och tjata på hyresvärdar. Det som sker det sker.
Skolan har gått bra på sista tiden, fått helt okej betyg men självklart är jag inte nöjd förrän jag får en 5:a. På sista PM-seminariet blev det en smärre slakt av arbetet men vi klarade oss lindrigt undan än många av de andras PM. Det är väl bara livets hårda skola.
I veckan skulle jag kolla upp mina allergier igen men jag åkte till fel vårdcentral och fick skämmas när receptionisten vänligt men smått förvirrad sa att jag var helt fel. Min egentliga vårdcentral tyckte väl också att det var skumt att jag kunde hamna på en vårdcentral 20 min från stan när dom själva ligger i centrum. Men fel sker, och tillsist brukar det ju bli rätt. Men man får ju skämmas lite på vägen.
Nu är det hemtenta som gäller och förhoppningsvis följer det en 5:a på den...

Over and out.

Studentliv

Det där med Raw food i en vecka höll två och en halv dag. Det var inte värt det för fem öre och dessutom var vi bortbjudna på middag vilket gjorde att vi helt enkelt gav upp.

Igår hade jag min första riktiga dag på mitt nya jobb som Hemfridare. Klockan halv åtta en fredag satte jag mig på cykeln i ett snöstormsväder och trampade iväg mot morgonstädningen. Efter en snabb lunch hemma och ännu en cykeltur var det en flyttstädning som stod på tur. Jag gnuggade ett litet badrum i tre timmar. Jag hade universalpasta över hela knäna, avloppsvatten över hela fötterna och svettigt hår som krullade sig och stack ut lite här och där.

När jag väl var hemma tryckte jag i mig en baconmacka som Andrew så troget satt fram till mig när jag kom hem. Jag hann med en snabb dusch och packade en väska full med finklänning och skor och tog mig till min miljövän Lisa där vi förberedde oss för en föreningssittning på Kåren med Nobel-tema. Då gäller såklart finkläder och inget vanligt rafs.
Under middagen vann jag, Lisa och Gustav årets pris i kemi med motiveringn att "man aldrig ser den ena utan de andra och vi verkar ha en mycket bra personkemi sinsimellan". Vi vann en chokladmedalj med guldpapper, väldigt exklusivt. Sedan dansade vi tills mina tår strejkade pga klackskorna och de tog mig genom snödmodden ända hem där jag stupade käpprätt i sängen efter en mycket stor och hetsig dag med skrubbande och Nobelpris.

Over and out.

Rått

Jag och Andrew fick för oss en lite galen idé häromsistens. Eftersom vi ätit som grisar och slukat bacon och take-away från Spicy Hot under en alltför lång tid behövde vi en ny utmaning:
- Bara äta raw food i en vecka. (= råa grönsaker och frukt plus lite nötter)

Lätt som en plätt tänkte jag igår när vi började, men ack så fel jag hade. Hela den långa ekonomilektionen idag satt jag bara och tänkte på mat. Jag var så hungrig att ingen banan eller sallad kunde råda bot på det. Samtidigt känner jag mig mesig som inte kan leva på rå kost ens i ett dygn. Men äh, vad fasen, jag har hela livet på mig att sluka bacon, några få dagar kan jag nog stå ut med kaninföda. Det är iaf inte lika hemskt som The Lemon Detox Diet som jag testade i Australien (endast lönnsirap, citron och cayennepeppar under en vecka).

På Harry Potter ikväll blir det inget popcorn eller läsk utan vatten och nötter. Åh vad vilt!

Det gick bra ändå...

Jag fick en 5:a på tentan! Skönt, så skönt! Jag som på senare tid allvarligt funderat på om jag kanske inte var nog smart för att gå på högskolan, utan kanske mer på lekis. Men nu fick jag en ego-boost som nog räcker fram till jul. Får vi hoppas.

För övrigt har jag idag lyssnat på sex timmars föreläsning om ångmaskinen och grus samtidigt som solen aldrig ville gå upp och men regnet bara gick ned. Dock var jag utvilad efter en skön helg med söstra mi här i Västerås. Det åts mycket mat och spelades spel, fikades på stan och köptes lite fina klänningar för att liksom fira att Mia var här.

Over and out, och tack till Mia!

1 hp

Nu har jag fått mitt första högskolepoäng! Bara 179 stycken kvar...

Hållbart

Tentaplugg med Andrew blir lite annorlunda:

Bodil - "Det är en hållbar politik. Vet du vad hållbar betyder?"
Andrew - "I don't know... Some kind of rasberry?"

Märk ordvitsen

Jag satt nyss i lugnan ro och skrev febrilt inför seminiariet imorgon och Andrew gjorde lite kvällsfika när ett stort brak och dån hördes! "Oj, vad var det?" undrade vi men fortsatte med vårt. Vi är ju vana vid dunder och brak när man bor i ett demoleringsobjekt.
Men efter några minuter kollade Andrew ut och jag gick också för att se efter när Andrew ropade på mig. Tre brandbilar, två polisbilar och en ambulans stod och blinkade med sina blåljus över hela gatan samtidigt som en vattenslang ledd av brandmän gick in genom huvudentrén. Kors i medaljongen, vad hade egentligen skett?!
Läs den spännande fortsättningen här .

over and out.

Cykelägare

Idag var jag otroligt trött under lektionen. Gustav fick skaka lite på mig några gånger då mitt fokus mest låg på färgerna i min blommiga klänning eller om tjejens hästsvans framför mig var äkta eller fejk (den var fejk kom jag fram till). Anledningen till min trötthet var en lång omgång sällskapsspel och ett antal glas vin under parmiddagen igår. Mycket trevligt, men det blev mycket sent.
Efter den långa lektionen åkte jag iväg med buss ut till en glömd förort utanför stan och träffade en som ville bli av med sin gamla cykel. Hon körde mig i en bil full med barn och vänner till sina föräldrars hem ännu längre från stan, och jag kände mig som om jag kom oinbjuden på en släktträff. Men glad i hågen för det testkörde jag den vita springaren och det klickade direkt mellan oss. Jag betalade, tackade och trampade iväg mot vad jag trodde var centrum. Och iskall som en piggelin rullade jag sedan in framför Andrew, som inte alls vara lika entusiastisk som mig, men godkände dock köpet.
Slutet gott, allting gott!

No communication

En måndagmorgon där det är svårt att ta klivet ur sängen. Regn, rusk och löv som fladdrar förbi genom striporna i persiennerna och ett kallt golv som borde dammsugas. Jag hastar iväg mot skolan för att hinna till lektionen. Kallt på kinderna, klibbande varmt om ryggen, blött i de nötta skorna. Vinden drar i mitt omsorgsfullt uppsatta hår och mina rossminkade kinder och kladdar ut allt i stripor bakom mig.
Hinner in i tid, klibbig och blöt och hälsas varmt välkommen av skylten "lektionen inställd".

Fullspäckat

Igår var en dag som var mycket lång. Trots att jag inte hade några föreläsningar satt jag på skolan med min knorrande dator (ja, den är ju sönder men har inte tid att förlora den till reparatörer just nu). Redan klockan halv tio satt jag och smååt min nybakade sockerkaka och skrev en rapport om ett av sveriges miljömål. Det var enkelt med rapporter i gymnasiet, inget jag fruktade, men här blir jag vansinnig. Jag förstår inte mycket och när jag väl förstår, ja då finns alldeles för mycket regler för hur jag ska få skriva det inom minsta detalj, och det tar upp det mesta av min tid.
För att få ett litet andetag gick jag trots stressen med Andrew och storhandlade för att sedan gå på ett 90 minuters hårt yogapass. Och hör och häpna, men jag gick också till en sportbar och såg matchen igår. Jag visste inte vilka som spelade eller ens vad för sport det var, men jag följde med mina fd nollningskompisar och det var trevligt. Kanske inte att Sverige förlorade skamset, men ändå, trevligt.
Ny är det snart opponering och sedan skriva labrapport följt av evigt svärande över sveriges miljömål.
God morgon!

Yes

Jag såg en av Dox-dokumentärerna som brukar sändas i SVT och denna hette "Yes man fix the world" och handlade om två män som utgav sig för att vara talesmän för olika stora företag bl.a Exxon. De höll tal inför miljoner tittare och hittade på helt egna lösningar på problem. Exempelvis att Exxon skulle likvidera ett helt företag för att kunna betala ersättning för människor som lidit pga deras fabriker. Efter talet sjönk aktierna i botten och bluffen avslöjades några timmar efter att talet gått ut inför 300 miljoner tittare på BBC.

De "ger" det som företagen borde ge och säger det som företagen borde säga om de inte hade den girighet som gjort alla de fel de har i ryggsäcken.

Några citat reagerade jag starkt på. Exempel nedan.

"Global warming is silly, its not a serious issue. Warmth is healthier and more pleasant. Thats why states like Arizona keeps gain population rapidly."

"Cold related death will actually decrease."

"Carbon dioxide. They call it pollution. We call it life."

De är så uppenbart löjliga att jag inte tänker kommentera saken vidare. Se själva på SVT play - Dox.

Längtan

Imorse klev jag som vanligt in i Facebook för att se om något nytt hade hänt. Någon vänförfrågan och ett event var på gång men inte mycket mer än så.
Men jag såg på någons status att den personen var utomlands och jag klickade på profilen och fick där reda på att denne var i Australien som backpacker och reste runt och jobbade på lite gårdar.
Det sved inuti mig av längtan och svartsjuka och plötsligt kände jag mig så oerhört instängd där jag satt i köket med de grå molnen utanför.

"Host"

Jag har hostat bort det mesta av min ryggrad och det gör ont att vrida på mig eller böja mig. Trots att jag känner mig rätt frisk ligger Hostan kvar och gnager i lungorna. Envis liten rackare det där. Inte ens bisolvon hjälper i kriget mot ondskan.
Men jag är iaf tillbaka i skolan och jobbar på för fullt. Det börjar närma sig inlämningar och tentamen, så nerverna börjar förbereda sig på ett smärre utbrott, men än är de rätt stadiga.
Igår firade jag och Andrew 11 månader tillsammans och eftersom jag hade skola på förmiddagen och dessutom var trött efter för lite sömn blev det myspromenad i höstsolen ner till hamnen och sedan en makalöst god grekisk måltid följt av blåbärsglass och film.
Idag klev jag upp redan klockan nio trots att jag inte har lektioner och satte mig vid datorn för att skriva klart en liten uppsats och fortsätta på en undersökning om Ikea och deras miljöarbete. Då känner jag mig duktig och ansvarsfull när jag inte behöver en lärare med pekpinne för att åstadkomma något tidigt på morgonen. Dock fick jag häromdgen ringa ett nödsamtal till pappa för att överhuvudtaget förstå kvävets roll i övergödning. Jag är inte så haj på sådana saker. Inte haj alls, mest guldfisk med 10 sekunders långtidsminne.
Men jag går en liten kurs som heter Klok - Studieteknik och där fick jag lära mig den tröstande frasen:
"Det handlar inte om hur intelligent du är, utan hur du är intelligent."

Over and out.

Jag trivs

Denna vecka, som varit tom på nollning, har jag legat hemma och hostat och varit sjuk. Jag fick hoppa över lite föreläsningar och istället ligga i sängen, dricka te och väcka Andrew om nätterna genom att hosta så att sängen rörde sig flera meter. Det är inte lätt ibland!
Men annars går saker bra. Jag trivs här och för en gångs skull på flera år får jag en känsla av att vara hemma. Jag får en "mysighet" över mig och trygghet. Mycket beror nog på att jag är nöjd över var jag är i livet och att jag har min fina lilla sambo. Och så har jag en spikmatta och den avger endorfiner har jag hört. Kan ju också vara en faktor.
I skolan går det bra. Jag läser lite här, och skriver lite där och grupparbetar imellan allt. Det är intressant men samtidigt har jag inte tålamodet att lära mig och tröska igenom saker. Jag vill att all kunskap redan ska finnas i huvudet och att det inte ska behövas pluggas in. Men det kan jag ju bara lycka till med!
Nu blir det mexikansk falukorv till middag och en film. Kanske bygger jag ett hus i The sims också...

Over and out.

Kaoset

Jag såg på SVTs valvaka igår och talet av Jimmie Åkesson.
Det var bara pinsamt. Inte för att de står för sjuka värderingar, diskriminering eller något som helst vettigt som är värt att ens uttala. Men just för den saken att partikamraterna påminde så starkt om de fulla högljudda småfjortisar som sjunger en ramsa som om de nyss kommit från en AIK match och dessutom inte riktigt förstår vad de sjunger, men det är ju så roligt att sjunga och låta högt med sina små målbrottsstrupar.
Jag satt med höjda ögynbryn och såg på massan av anhängare som med glädje såg stapeln med deras röster höjas över både Vänstern och KD.
Jag är rädd. Bor vi verkligen i ett sådant land nu?
Välkommen härifrån!

Over and out.
(Och SD kan stoppa upp varandra där solen inte någonsin skiner)

Environmental geek

Sedan sista har det hänt rätt mycket. Jag gick aldrig på volleybollen, men istället deltog jag i Studentolympiaden som pågick hela förra lördagen.
Genom att vinna med vårat Spexbidrag (bidraget blev barnprogrammet Flugan i Taket där jag var programledare) fick vi ihop ett bra försprång. Vi vann så gott som alla grenar i Olympiaden och inför finalen som var lådbilsrace vann vi efter en förfärlig uppförsbacke på slutet. Vi firade med en sittning på kvällen med sång och mat.
I skolan har vi kommit igång ganska bra och vi har grupparbeten, fältstudier och rapporter som ska skrivas. Det är roligt och intressant, men visst tappar jag intresset ibland och ser mycket hellre på tv eller går och fikar. Jag har liksom inte kommit in i Skolkulturen än där en sovmorgon inte är just en sovmorgon utan där man fritt kan välja vad som behövs jobbas mest med för stunden.
En pluggtisdag i skolan mynnande mest ut i facebook, youtube-videos och allmänt prat om det mesta.
Igår var min förening (PPM) på Arosfortet som är som BodaBorg ungefär. Jag som har dragit på mig en rejäl förkylning flåsade på så gott jag kunde i de olika banerna.
Ikväll är vi spexare inbjudna till spex i Örebro och tar en spontan road trip dit för att imorgon ha Rookieavslutning med kräftskiva. Efter imorgon kväll är jag en Etta och inte längre en n0lla. Det ser jag fram emot för då får jag ha på mig gröna kläder igen. Just nu är jag ju inte värd att klä mig i PPMs färg.
Oj vad mycket rabbel, nu blir jag t.o.m försenad!
Over and out.

Jomen jag kunde visst

Jo, så jag knölade iväg mig själv på en nollning en kväll, Spexet. Visste inte vad det skulle betyda eller innbära men jag hade iaf bestämt mig för att gå.
Det visade sig att det är en teatersketch vi ska hitta på som ska handla om vissa ord såsom öronsmör, Lögarängen, tandemhäst, lite sång, lite dans m.m.
Våran sketch blev på ett "spa" med lite annorlunda behandlingar och jag spelade surtant iklädd en gulnad skjorta och hatt med fjäder i och ville lägga ner hela verksamheten.
Så efter en shoppingtur på Myrornas stod jag igårkväll på scen inför ett hundratal personer och skrek om snusk och hemliga dokument (ett till ord vi måste använda). Det var en riktigt kul kväll!
Och vi gick vidare till finalen som är nästa vecka, då med nya ord och en helt ny sketch att komma på och sedan spela upp.
Tills dess ska jag spela Volleyboll och ha en finare sittning och dessutom börja plugga på allvar nu när mina nya tjocka miljöböcker ligger och väntar på mig.
Jag trivs bra.

Over and out.

(btw, ni som läser får gärna avlägga en liten kommentar så att jag vet att det finns någon därute.)

NOLLning

Jag har idag haft min första dag i skolan. Andrew gjorde mig sällskap till morgoninformationen men vid dörren fick jag fortsätta ensam. Mycket studenter i olika prisklasser och kvalité men trevligt och glatt.
I min klass går det 21 tappra miljöhjältar och det hela ser bra ut. Jag klarar nog tre år här, det gör jag.
Men nollningen? Alltså, jag vet inte. Jag är inte den som festar och är bekväm med att hinka vin i en töntig mössa. Jag har en gammal och tråkig själ och stannar hellre hemma med andrew med kakor och thai take away.
Snälla, döm mig inte.

Nämen, det där var inte schysst!

Vår dörrmatta blev också snodd. Vad tusan! Vilken stackars sorglig själv snor en dörrmatta från ÖB som är nött och bara ligger helt oskyldig utanför dörren. Förbannelse till den personen!
Och igårkväll kom jag på att jag kanske måste ha kurslitteratur till skolstarten på måndag. Jag är så himla blåst. Hur i helskotta ska man kunna ta reda på allt detta själv? Jag var naiv och trodde att man skulle få mail om vilka böcker som behövdes.
Vad gör jag?

Over and out.

Bortflyttad

Nu var steget taget. Vi har officiellt flyttat till söder och närmare sagt Västerås.
Det var en trvlig överraskning med den fina ljusa lägenheten mitt i centrum, trevlig stad och mysig liten hamn.
Jag trivs redan och känner mig hemma. De flesta lådorna är upplockade och vi börjar få saker och ting på plats. Dock tjafsar vi om var vi ska ställa tvättkorgen. Min idé är ju såklart bäst, men det tycker inte Andrew. Än så länge...
Det negativa jag har hittat är att det finns få caféer och när vi väl hittar ett så har de snäsig personal, tråkig mat eller inget som jag kan äta.
Ett standardcafé är viktigt för mig och jag ska fortsätta att leta tills jag finner det.
Idag gick jag själv på stan med förhoppning om att inhandla lite nya fräscha skolkläder. Jag gjorde av med det mesta i flytten och den stackars garderoben skriker efter påfyllning.
Efter nästan tre timmar var jag tillbaka i lägenheten med ett enda grått linne från H&M. Det var inte ens ekologiskt. En mindre lyckad shoppingtur.
Imorgon blir det shoppingtur nr två och då ska jag stampa på gasen och försöka hitta något rejält men för en billig penning.
Och föressten, bankomaten snodde mitt kort.

Banankartongernas återkomst

Vi står upp till halsen med flyttlådor, skräp som ska slängas och pinaler som ska rensas igenom.
Det är alltid mycket att göra när man ska flytta men hur man än planerar finns det alltid massor kvar när dagen är slut och man stannar uppe till två på natten och blir så förvirrad att man packar samma låda två gånger.
Och stackars Andrew som inte vet vad som är mitt eller hyresvärdens saker klättrar lite i träd och tittar på medan Maria och Thilda gör fynd i min garderob. Dock packade han ner handdukarna mycket snyggt, precis som jag vill ha det, finvikt och fint lagt i lådan.
Jag är nervös, glad och har lite hemlängtan redan. Vädret är strålande och vi har haft det så bra på sistone. Östersund har visat upp sin bästa sida, och visst är väl det bra, så att vi har fina minnen när vi sitter i en liten lägenhet någonstans i Västerås.
Norra Sverige, nu far vi!

Avtryck

Stå på dig.
Annars gör någon annan det.

Mannen

En liten kille på 10 år ställde sig efter att ha betalat hos mig framför sina kompis och sa: "Se vad manlig jag är." medans han djärvt la sin 50 öring han fått i retur i välgörenhetsbössan.
Om alla hade hans ideal hade vi inte haft flyktingar, brist på rent vatten och hungernöd.
Step up, be a man - give money to charity.
Men dock försvann hans manlighet när han hade handlat Vira Blåtira.

Årets Yra

2/3 har gått av årets Yran och jag ska inte klaga. Inte det bästa jag varit på men det kunde helt klart vara sämre. Igår missade jag de mesta band jag ville se då jag satt på konsum och smugglade godis in i munnen så fort någon tittade åt ett annat håll (som jag betalat för först btw). Och det blev kaos med en trasig frys och ytterdörrar som vägrade att stänga sig. Och dessutom ett gäng män som kastade kondomer och tablettaskar tills jag fick ryta till och säga till på skarpen så medarbetarna höjde ögonbrynen mot mig av chock. Jo, jag kan vara hård ibland.
Kent var väl det som jag väntat mest på under Yran. Men det går liksom inte att se dem på en så kommersiell sak som Yran. Det är för mycket typer där som söker sig till den stora folkmängden för att jävlas och sticka diverse saker i ryggen på en. De tog bort en hel del glädje utav konserten, men när 747 kom slöt jag bara ögonen och alla omkring mig försvann, förutom kent då såklart. De stog kvar på scen trots att mina ögon var slutna.
Sista och största kvällen ikväll och jag ska försöka släppa lite på mitt hat mot de som inte förstår hur man beter sig och de som petar in saker i ryggen.
Och igår åt jag strips bredvid Adam Tensta. Det går in i min kändisbok.

De med guldbyxor

En sak jag tänkt på när det gäller vuxna (stadig karriär, lite uttröttad, barn och tacos på fredagar) är att om deras kort inte godkänns i kassan för att det finns för lite pengar, så fiskar de alltid upp ett annat kort som alltid fungerar. Jag har ett kort, och finns det inga pengar där, ja då är det kört.
Det är som om de har en oändlighet av kort som är laddade med diverse pengar och de ser aldrig ut att oroa sig över att det kostar 800 kr för deras kassar med fredagsmys.
De ser ut som om de är så oberoende, och visst det är ju sant. De hade ju stadig karriär, men varför alltid de där andra korten fullpackade med pengar? Kort efter kort, visa och mastercard.
Och de har alltid problem att hitta korten också, speciellt Medmera. Less is more perhaps?

over and out.

Ibland spricker fasaden

Apropå kundbeteende, idag började jag tjafsa med en kund. Eller rättare sagt, han började och jag försökte att inte spricka ut i ilskna tårar och banka på honom med en stock snus.
En sjunde punkt till förra inlägget: Personalen bestämmer inte priserna. Deal with it.

Ett kundmeddelande

Handla gör man ju nästan varje dag, så det är utanför min förståelse hur vissa kan vara så dåliga på detta. Därför får ni här lite vett & etikett på hur man handlar snällt och kassörvänligt.

1. Vänd streckkoden mot er. Kom igen, ingen blixt från klar himmer direkt.

2. Har kassörskan börjat dra dina varor och du kommer på att du glömt att handla något som ligger på andra sidan i affären - betala först och gå och hämta saken sedan. Uppskattas.

3. Blir summan 102,50 eller liknande och du vill vara snäll och ge kassörskan 2,5 så gör det endast om du har mynt i närheten. Undvik om de ligger i en börs djupt ner i väskan under paraplyet, Hänt Extra och näsdukarna. Det tar bara mer tid att stå och iakta en frenetisk utgrävning. Undvikes, alltså. Men tack för tanken.

4. Förlåt, men kunden har inte alltid rätt. Ibland har faktiskt kassörskan rätt, tro det eller ej.

5. Innan du svänger med din rullator, anpassa vrid höger, vänster, höger innan du gör själva svängen. Ömma tår blir ett minne blott.

6. Håll koll på dina barn. För Bodils skull, de är inte alltför poppis hos mig.

Hoppas att detta medför en bättre shoppingupplevelse nästa gång. Tack.

Over and out.

Kråkpuré

En tanke slog mig idag när jag packade upp kattmat och läste etiketterna på de små folieburkarna och påsar med geggigt innehåll. Smakerna blir mer och mer exotiska och tillverkarna tar hela tiden till nya knep för att maten ska verka finare än den är. Lite guldkant runt påsen och snirkliga bokstäver tillsammans med beskrivningen "fint kött av oxe med färska grönsaker". Oxe och grönsaker till en katt?! Vilken katt äter det, egentligen?
Skulle det inte vara mer naturligt med råttsmak istället? "Fint kött av skogsmus, skatinälvor med en paté av fiskrens". Låter inte det lite mer kattigt?
Varför göra allt så svårt? Och det är ju musår i år också så varför inte lansera skogsmus på burk. Eller vad säger ni Whiskas? I think we have a best seller!
Frank får bli min försökskanin.

The heavy breather

Något som jag inte kan vänja mig vid på jobbet är när jag står med huvudet praktiskt taget inne i en hylla, tungan rätt i munnen och koncentrerar mig på att stapla varorna rätt, och någon smyger sig på bakifrån.
Jag är ibland så inne i vad jag gör att jag inte hör de tassande fotstegen och prasslet av deras jacka när de lutar sig närmare. Med en grov mörk röst med lite för mycket andetag viskar de "Kan du beskriva vägen till syltlöken?" Det kan också vara pölsa, rotmospulver eller ströbröd.
Jag avskyr den där tunga rösten tre millimeter från örat och att de alltid säger "Nämen, blev du rädd?". Ja, det ta mig tusan att blev jag! Jag är inte någon himla Chuck Norris som redan vet vad som komma skall. Jag blir rädd när det plötsligt står en vilt främmande person inom min privat bubbla där de tassat sig igenom för den dära syltlökens skull.
Men så återhämtar jag mig snabbt, tar ett knappt märkbart steg bakåt, slänger upp ett leende i ansiktet och visar den hjärtligt vägen till deras syltlök/pölsa/rotmos/ströbröd.

Antagen

Idag över en kopp kaffe i Marias vardagsrum tackade jag ja till Miljövetenskap i Västerås. Ingen återvändo. Klappat och klart!
Blixten slog ner, åskan skallrade i rutorna och tv:n knastrade. Magiskt ögonblick nästan, att kryssa i Ja-rutan och acceptera min tre kommande år i Västerås. Amen.
Tills flytten i slutet av augusti pillar jag på på Konsum och oroar mig över att färdigrätterna tar slut alldeles för fort och om jag beställde nog mycket pommes frites (fallet är oftast att nej, det gjorde jag inte).
Vi inväntar Yran nu och ett tillfälle att släppa ner håret och rocka de lurviga.

Over and out.

Jag är liksom viktigare nu

Inte mycket skrivet på sistone. Inte haft inspiration eller särskilt mycket att skriva om. Semestern är slut och jag jobbar iväg mitt liv på Konsum. Jag står med med händerna i frysarna eller springer jäktat runt och har ett smått förvirrat uttryck i ansiktet, som om jag glömt och tappat något på samma gång.
Men jag trivs ändå. Det hela blir roligare när jag fått ansvar och får beställa varor, göra skyltar och sådana lite viktigare saker. Jag får ett bättre hum om saker och ting och blir därmed lite självsäkrare.
Till helgen har jag ledigt i hela tre dagar, längst på hela sommaren. Då åker jag och sambon till Vapland där jag ska ta igen mig och stressa av rejält.
Och idag var jordgubbarna jättebilliga. Middag.

Over and out.

Semester

Det var skönt att komma ner söderut dit sommaren faktiskt blivit av på riktigt. Resan ner var lång och obekväm, men vädret fint. Torsdagen spenderade jag och Andrew i stadsparken med Molly, där vi åt glass och tittade på den ledsna ponnyn, llamor och hjortar. Ponnyn var verkligen jätteledsen. Han darrade på läppen och stod i ett hörn och tittade sorgset ner i marken. Jag ville bara lyfta upp det lilla livet, ge den en enorm kram och viska att den var så söt och mysig.
Dagen avslutades med en biltur runt Axamo och picknick vid en liten sjö med Mia och Alex.
Fredagen var lugn och vi gick på after work med Kim och åt marängschwiss tills vi mådde illa.
Och på lördagen, till min stora glädje, åkte vi till Liseberg! Vi åkte det mesta, men jag storvägrade Höjdskräcken. Jag har haft alltför många mardrömmar om att jag faller och dör att jag inte ville utmana ödet. Jag stod i tryggt förvar nedanför och oroade mig som en mormor som ser sitt favoritbarnbarn balansera på broräcket medan jag såg de andra sakta hissas upp i det höga tornet varpå de störtade mot marken igen.
Vi ville inte gå hem innan vi vann en gigantisk chokladkaka så det sista vi gjorde var att testa lyckan på ett av godishjulen. Det var Alex idé, mitt beslut, Mias nummer och Andrews pengar. Alla fick ett finger med i spelet.
På hemvägen tog Alex med oss på Älgsafari i dimman och nattsolen. Vi såg hela 5 stycken älgar och Andrews långa dröm slog äntligen in!
Söndagen blev Gränna och polkagrisar med ett avslut av filmen Under solen.
Det är tråkigt att vara hemma igen.

Varför måste man bestämma sig

Efter otroligt mycket om och men, och fram och tillbaka, skippade vi idén med att tälta i Trondheim och bokade biljetter till Jönköping. Kanske lite dyrare resa, men å andra sidan får vi gratis boende och trevligt sällskap. Och det kan ju minst vara lika roligt att åka dit.
Ska vädret vara bättre söderut så är det väl lika bra att åka dit solen skiner. Alla vet ju att det är en föroläpning att åka "dit solen inte skiner".
Men vi är hopplösa på att bestämma sig. Vi pratar för mycket och har för stora planer och när vi väl kommer till kritan så blir det bara trams.
Det skulle vara så skönt att ha en superassistent som bokade och fixade allt åt mig. Fast hade jag en assistent hade jag ju också haft mycket mer pengar och då hade ju resor inte varit något problem.
Men nu ser jag glatt fram emot Mia, Alex, Molly, Astrid och utflykt i Gränna!

Missar

Jag råkade ramla in på en sida med felöversättningar från svenska till engelska. När man tänker på saken så är jag uttryck oftast helt ute och cyklar. Om man skulle översätta dem ordagrant så saknar de mening och blir helt meningslösa. Hör på dessa missar:

- Du är avskedad.
- You are offspooned.

- Slå upp ett glas mjölk och ät kroppkakor.
- Beat up a glass of milk and eat body cookies.

- Rapa inte i hissen.
- Don't rape in the elevator.

- Jag vill gärna ha mer paj.
- I brain want more broken.

- Oj, min tunga slant!
- Oh my heavy coin!

- Får jag låna en liten hovtång?
- Sheep I borrow a small court seaweed?

Semesterpanik!

Jag har cirka en och en halv vecka ledigt från jobbet innan mina nio veckor heltid börjar. Idag kom vi på att vi kanske ska planera vad vi ska göra som semester denna lilla tid. Det var alldeles för sent insåg vi snabbt. Dyrt, uppbokat, konstiga tider.
Andrew är som jag, lite för spontan när det gäller planering. Och jag är dessutom extremt snål i dessa tider. Inte ens Ryanair kan motsvara mina förväntningar.
Hela morgonen har vi suttit och tittat på reser i Sverige och i Europa men inget duger.
Har ni några tips? Billigt, bra och omgående.
Jag vill inte invänta min jobbsommar i lägenheten, hjälp oss.

Over and out.

Carbon monoxide

Jag läste en liten grej i en tidning häromdagen. Det stod att om alla skulle koka bara det vattnet man behövde och inte mer i sin vattenkokare skulle vi spara så mycket energi att vi kan försörja en tredjedel av Europas gatubelysning. Är inte det helt tokigt?
Jag menar, en sådan liten sak, som att fylla kokaren med en kopp istället för tre eller lite på måfå när man ska ha sitt morgonkaffe, kan i längden göra en enorm skillnad. Men bara om alla är med och hjälper till.
Tänk då vad skillnad det kan göra att ställa undan bilen tre dagar i veckan, cykla till jobbet, köpa mer ekologisk mat, inte låta apparater stå på stand-by m.m.
Ett kilo kött är också lika dåligt för miljön som att köra bil i tre timmar samtidigt som man har alla lampor på hemma under tiden.

Vi lever och står i

Kanske lite dött på bloggfronten. Dels för jag har inget att skriva om, dels p.g.a Andrew och dels för att jag inte känner mig skrivsugen.
Det som hänt sen aussien kom är inget märkvärdigt för andra att veta. Vi har sett film och på Lost, varit på picknick, gått på stan, fikat... Ja, ni vet sådant som man vanligtvis gör.
Jag och min SNF-kompis Cissi har också skrivit ett litet utbildningsmaterial som ska skickas till Villnius. Det har varit en rolig sak att göra. Den innehåller hur man lever ett miljövänligare liv, och det är svårt att få med alla aspekter, tips och råd när ämnet är så stort. Men jag tycker att vi gjort det bra och ska nu vänta med spänning på vad de säger i Villnius.
För övrigt är jag pank men jag har fått jobba en hel del, speciellt på helger så snart är jag nog ikapp igen.
Framtidsplanerna är Vapland, Sundsvall, utomlands.

Over and out.

Aussien

Andrew är här. Allt är återställt.
Vi har bakat bröd och kakor, handlat på H&M och klivit runt i Frösöbackens sista snö.
Jag klagar absolut inte.

Precis likadant

Att återvända till Konsum var som att hoppa ett år tillbaka i tiden.
Samma fläck på soffan i personalrummet, samma kunder, samma samtalsämnen, samma skämt från finurliga gubbar.
Vissa kunder kände igen mig och frågade vad som tog av mig och tyckte det var trevligt att jag var tillbaka. Andra stammisar sneglade lite från kön men sa ett vanligt stelt hej med halva fokus på något annat.
Men visst var det tryggt. Jag visste vad som skulle göras så gott som och jag visste vilket tempo jag behövde ha när så att jag kan spara krafter och slippa stressas upp.
Kom hem till potatiskrokettmiddag med Moa och Bella och gick sedan spontant på krogen. Trodde inte ens att en vettig krog existerade i Östersund. Fast vettig var den ju inte. Trängsel och stissliga artonåringar som spanar efter ett byte för natten.
Men det kan man dansa bort om man undviker ögonkontakt. Annars är det klippt och skuret.
Och nu sitter Andrew på planet!

Arbetet börjar

Inatt drömde jag att jag fick börja jobba på Konsum igen och jag sopade lösgodis från golvet tillsammans med Maria och Anna från jobbet.
Så fort jag vaknade ringde Maria och frågade om jag ville jobba för henne på lördag tillsammans med Anna.
Underligt.

Projektarbete

Det är nästan kul att få en halvdan lägenhet då jag kan ha den som ett eget litet projekt och mitt egna avsnitt av Roomservice.
Jag har skurat alla ytor två gånger och tvättat gardiner och hängt upp mina egna.
Och skålarna med ättika är påfyllda med ny fräsch ättika, och lite märks det faktiskt att röklukten börjar försvinna. Jag måste bara inse att lägenheten inte kommer att dofta sommaräng, men bara det inte påminner om kvarterskrog så är jag ändå lite stolt över min insats.
Ikväll kommer pappa och då blir det byte av möbler och hämtning av resten av mina kläder som väntar snällt i lådorna.
Det blir första natten i lägenheten och det blir nog ensamt, men snart kommer ju Andrew och då slipper jag bo själv som jag är så less på.
Jag känner på mig att detta kommer att bli en bra sommar, tror ni inte?

Experimentera

Jag håller på med högklassig forskning just nu, och undersöker vad som får bort lukten av inpyrd lägenhet. Förslag välkomnas!
Först på listan står den gamla hederliga Ättikan.
Jag har lagt ut skålar här och där i lägenheten med vätskan och väntar spänt till morgondagen då jag ska lukta på resultatet. Håll tummarna gott folk!
När jag var där nu ikväll var det värst. Ättika + gammal rök. Muuuums och tjolahopp! Jag gick in och vände.
Fungerar inte ättikan så blir det Yocoair som liksom trollar bort lukten med hjälp av spray eller en liten dyna. Låter lite som hokus pokus, men samtidigt vill jag testa allt. Jag är desperado.
Som sagt, alla slags förslag välkomnas, och ja, jag har försökta att vädra.

Östersund

Dags att installera sig i en ny boning och återkoppla till PLU-nummren på Konsum. Det känns bekvämt och enkelt. Precis vad jag behöver just nu. Jag vill vara vid mina sinnens fulla bruk när Andrew kommer, och slippa prestera sälj via telefon eller hitta hem i en ny stad.
Jag känner mig lite värd bekvämlighet och trygghet efter över ett år i en resväska. De har släpats på offentlig transport för sista gången på mycket länge.
Dags att luta sig tillbaka i soffan och lägga upp benen på bordet, iaf tills slutet av sommaren då resväskan gör sig behövd igen.

Dags att tänka över pensionssparandet

I min nyfunna frihet utan arbete inföll födelsedag nummer 21.
Solen sken, tårtan var god, humöret på topp.
Det känns fint att vara lite äldre samtidigt som jag inte kan fatta att jag är hela 21 år gammal. Det låter så vuxet. Kanske inte för vissa, men för mig.
När jag var 16 och träffade folk som var 21 var de ju vuxna människor för mig. Ansvarsfulla, hade koll på livet var utbildade, självständiga.
Vad fel man kan ha.

Nu är det slut på det "roliga"

Idag drog jag det sista strået till stacken på jobbet, och slog det där sista numret där någon från överklassen i Stockholm svarar "Nej tack, jag är inte intresserad".
Det kändes konstigt att gå då jag ändå gillar arbetsplatsen. Det är ju mest arbetsuppgifterna i sig som är lika ruttna som fjolårets fallfrukt. Och lönen hamnar inte långt därifrån.
Nu lämnar jag södern för att återigen hamna i "Östersönder".
Men jag tycker om mitt beslut och ser fram emot piskande motvind, affärer som stänger tidigt och att alla känner alla.
Det är en trygghet och jag kan ha koll på läget, till skillnad från här då jag inte ens märker att ena linsen i solglasögonen ramlar ut och jag går som en modern sjörövare genom halva stan. Inte coolt, Bodil, inte coolt.

Jag söker firmafesten?

Så lägligt var det firmafest igår och det kändes kul att komma ut en stund och se om Jönköping har något att erbjuda.
Jag tog bussen dit med två andra och vi gick först till helt fel bowling och irrade runt ett tag tills vi hittade den riktiga bowlinghallen och småsprang över den enorma parkeringen för att inte bli alltför sen.
Vi började med ölbowling och tacobuffé som övergick till korttrickshysteri och en tur i en snabb bil pumpandes Lady Gaga. Det var jag, chefen och två lagkamrater som pumpade runt genom stan fram till kontoret där vi fann kylskåpet fylld med diverse alkoholhaltiga drycker.
Det var trevligt och roligt, men jag får alltid en känsla och tanken "vad gör jag här egentligen?".
Kvällen begick sig sedan på krogen där det dansades till diskokulor och sönderspelade hits.
Jag avrundade kvällen vid ett och tog mig hem till en varm skön säng med tystnad.
Min första firmafest var detta och jag hade kul, absolut. Men kanske, kanske föredrar jag filmkväll i raggisar och urtvättade leggins.

Det var en gång...

När jag gick på högstadiet åkte jag Snow Blades, korta slags skidor som man kan göra tricks med och åka baklänges på.
Jag hade tjatat på pappa att vi skulle åka och köpa ett par och en vacker dag tog han med mig in till Åre och en Skidsecond-hand affär. Jag tittade ut ett par tuffa Snow Blades som var svarta med vit text. Kommer inte ihåg märket, det kvittade ju. Jag hade fått mina Snow Blades och jag har ju aldrig varit särskilt intresserad av märken överhuvudtaget.
Jag var stolt i backen när jag åkte på dem och det var roligt att vara ute i skidbacken. Något som jag aldrig tidigare känt med vanliga skidor.
Jag och en kompis hade varsina, och trots att vi inte kunde göra tricks med dem, var de ju ändå roligt att åka på. Lite hopp kunde jag utföra och jag fastnade aldrig i skogsvägarna utan gled igenom galant. Jag var glad på mina svarta Snow Blades.
En dag lite senare på säsongen när vi hade varit ute och åkt skidor, och var precis i slutet av backen, mötte vi "de coola killarna" från klassen.
"Ha ha, åker ni Snow Blades?" och så höjde de ett ögonbryn och väntade på att vi skulle förklara varför vi kunde vara så otroligt töntiga.
Jag kollade ner i backen och tog av mig skidorna medan jag skämdes.
Jag tog aldrig på mig dem igen.

Om dom bara visste vad en enda liten kommentar kunde göra. Hur mycket jag ville passa in men som bara gjorde att jag kom längre bort från flocken. Hur jag blev en Sell Out som till slut knappt vågade prata av rädsla att bli sågad, hånad. Jag satte mig själv i hörnet och tittade på på föreställningen framför mig, även kallad Högstadiet. Äcklad och fascinerad.
Ni var inte värd en endaste applåd.

Krattning

Jag har åkt hem till Vinterstaden och det regnade något alldeles hemskt. Mina vita tygskor med hål i sulorna visade sig vara inte vattentäta.
Jag fick mumsig soppa hos pappa och atmosfären på Frösön, min del av stan, och jag vet aldrig om jag ska skratta eller gråta så jag hamnar mittimellan vilket blir normalt tillstånd.
Jag åkte ut till Hoverberg idag där en hårig jätte väntade ivrigt. Halva kvällen gick åt till att kratta katten tills han fräste ifrån och spatserade ut i gegget igen och andra halvan gick till Leonard Cohen. En djup man med texter lite utanför denna värld.
Dock är jag inte lika fortrollad av hans röst utan låter hellre Rufus Wainwright sjunga Hallelujah.

God kväll. Over and out.

Jag väntar

Väntar på jobb och lägenhet.
Väntar på att en snäll person ska svara i andra sidan luren.
Väntar tills hösten och den 3:e maj.
Väntar på Östersund och bananbrödet i ugnen.
Det hjälper oftast inte att vänta utan man måste själv dra i trådarna. Vilket jag är usel på.
Och man kan väl tycka att var och ens lycka inte borde stå helt för sig.

Släck lampan ikväll

Som en liten påminnelse, släck lampan ikväll klockan halv nio och låt det vara släckt en timme. Orsaken: Earth Hour.

Annars travar det på. Jag har gått förbi det magiska talet 747 personer som ilsket lagt på i örat på mig på jobbet, och ligger nu snart på runt 800 personer. 6 har dock tackat ja och gett mig en någotsånär givande konversation.
Men inget går upp mot en människa öga mot öga. Då skulle ingen bara vända sig om mitt i samtalet och gå därifrån. Eller viska till sitt barn "Tele2? Jaha, men då får du göra fisljud och sedan fnissande kila iväg."
Jag vet att jag är hatad på jobbet, men det börja kännas mindre och mindre ont i själen nu.
Ett suck för personen som tar ut sin ilska på mig, men nu kommer iaf nästa samtal... Mangla på!

Vändningen?

Vårdagsjämning.
Från och med idag blir allting ljusare. Det kan alltså bara bli bättre.
Jag tröstar mig på den tanken och äter lite choklad.
Från och med idag blir livet ljusare.

Oflyt

Jag sålde inget på jobbet idag heller men en man bad mig dra åt helvete så dagen var ju inte helt bortkastad ändå.
När jag väl var hemma kollade jag mailen och fick då veta att jag blivit av med den fina lägenheten jag väntat på och snart hade inflyttning i.
Jag satte direkt igång att leta nya lägenheter men brände då riset på spiset så att röken låg tät i hela köket. Det var halvt ätbart, men hungern satte inte stopp på lite svärta.
Imorgon kommer en ny dag och jag ska ta nya tag. Helst skulle jag vilja ta tag så mycket att jag hamnade på ett plan till Australien. Förlåt, men jag kan inte släppa Australien. Det går inte att jämföra med något annat som jag vet om. Inte ens kent eller semlor.
Varje dag är nya tag och nya kraftansträngningar och jag vet inte rikigt om jag kommer att palla att ha det såhär under en längre tid.
Men det löser sig sa hon som sket i vasken.

Nästa steg i livet

Med en väldigt otacksam dag på jobbet med skrik och svärord i örat travade jag hem, lagade mig lite middag och ansökte till lite högskolor. Det blev miljövetenskap och kostprogram.
Jag ser verkligen fram emot att börja plugga nu. Det vore skönt att veta var man ska vara de närmaste tre åren och att man har csn-pengar på kontot.
Men det är ett halvår kvar, så jag fortsätter lite till med att agera slagpåse åt aggressiva svenskar som tror att de kan göra vad som helst mot någon som ringer upp och pratar telefoni.
Tack och hej! Over and Out.

Jag söker firmatecknaren

Huvudvärken är stor ikväll. Jag har suttit i telefon och sålt fast telefoni i åtta timmar och blivit nobbad av 63 personer, välkomnad av 1. Jag tror på det jag gör, men det gör inte de jag ringer upp. De vill inte alls prata med mig hur mycket jag än vill prata med dom.
Det är svårt att göra ett bra intryck i telefonen. Det enda den andra personen kan gå efter är mitt rabblande av priser och utnötta hälsningsfraser. De ser inte om jag ler eller lägger huvudet på sned och nickar förstående. Det dom hör är en tom röst som säger att den förstår.
Jag åt glass till middag och tänkte liva upp min kväll med en film. Ett tips till mig själv nästa gång är att inte välja en våldstokig killfilm á la Fight Club. Jag behöver puttenuttiga kärlekskomedier från Hollywood som innehåller ex antal sliskiga kommentarer, mjuk musik i bakgrunden, kyssen som filmen slutar med och definitivt inget blod och tänder som faller ut.
Skavlan kanske hjälper...?

Yrke: telefonhelvete

Nu är jag officiellt en telefonförsäljare. Imorse klev jag upp, borstade håret och drack mitt kaffe för att sedan gå till mitt nya nio-till-fem-jobb.
Lite osäkerhet smög sig på och även tystnad, men jag klämde ur mig små instämmanden och ett och annat leende under morgonen.
Jag åt lunch ensam på ett café och blev tvungen att ringa Maria och misströsta lite över ensamhet och osäkerhet. Att äta lunch ensam stämplar genast ett stort L i pannan, tyvärr.
Eftermiddagen blev bättre och jag blev återigen pepp på utmaningen med att göra sälj.
Folk är hårda ibland, rentav otrevliga. Några är irriterade, några skriker, någon lägger på i örat och någon är högst förvirrad och vet knappt om att de har en telefon.
Jag är iaf hoppfull och önskar mig själv lycka till och en glad karriär!

Ett steg för långt

Arbetsintervjuer är inte alltid det lättaste. Man ska vara på ett speciellt sätt, kamoflera sig för att passa in men utan att smöra. Man ska vara pigg, alert och nicka instämmande. Och glöm inte bort att le!
Man får inte ha hål i tröjan eller en dålig hårdag.
Man ska besvara frågorna på bästa möjliga sätt utan att darra på rösten eller använda "ehm", "öh" eller "vahetteré?".
Till min intervju kom jag, efter att ha varit smått försenad, väldigt nervös och sprungit upp tre våningar, in med andan i halsen och luggen på vift.
Jag snubblade lite på stolen och halsduken fastnade halvvägs överdragen över huvudet. Och jag som blir så lätt generad och knallröd, detta var inget undantag. Min kamoflering gick från professionell till tomatodling.
Och frågan som jag alltid fruktar - Kan du berätta lite om dig själv?
Vad svarar man då? Hur mycket information vill de ha och vill de veta min barndomshistoria eller ska jag bara berätta alla mina positiva egenskaper?
"Ja, jag heter Bodil Åsberg. Jag har nyss flyttat från Östersund. Jag är 20 år och är social och engagerad. Och jag är helt sjukt grym på att spela The Sims och baka bananmuffins! Jag har tvångstankar ibland då jag inte får gå på någon skugga eller på skarvarna i gatrutorna. Jag tror inte på Gud och en gång i Australien blev jag biten av en gås. Jag har kvar ett litet ärr. Vill ni se?"
Tro det eller ej, men jag fick jobbet.

Här växer ingen mossa

Arbetsintervjuer, kentkonsert och kärt återseenden. Och idag åt jag godis till middag.

Stenen har börjat rulla

Idag fick jag lite lön och det firar jag med en kopp kaffe och riktigt rött läppstift.

(o)värdighet

Man känner sig lite utanför när man inte har något jobb. När jag handlar mat eller går på stan eller ens ser en snöskottare från Manpower så blir jag hemskt avundsjuk på att de sitter där och får lön. De fyller en mening och får kliva upp på morgonen, kamma håret, dricka kaffe och gå till jobbet.
De får komma hem om eftermiddagarna och pusta ut på köksstolen och vara glada för att arbetsdagen är slut.
Jag kliver upp och kammar håret och dricker min kopp kaffe men sedan är det stopp. Jag kan lika gärna sluta kamma håret och stanna kvar i sängen. Ingen skulle märka något.
Det är det som känns jobbigt. Värdelösheten. Den som man får när man kliver upp och gör sig iordning till ingenting, för ingen.

Global warming is so hot right now

Jag kan inte förstå detta yrväder. Så fort plogbilen har tagit en gata ser den igensnöad ut efter några timmar igen.
Häromdagen gick jag ett varv runt populära munksjön som är en liten grusväg egentligen och så var den också dan innan. Men när jag kom dit fanns inte en skymt av en väg utan en liten stig med två andra fotspår som plumsat sig genom snön i ett mycket tappert försök.
Jag såg en person gå några hundra meter framför mig och tänkte att då fixar jag nog också att plumsa mig genom snöhavet! Halvvägs var jag inte jubellycklig över mitt val utan mer en jubelidiot.
Men ni vet ju hur det är när man är halvvägs, det är bara att fortsätta framåt.
Det är egentligen galet. Detta är södra Sverige och folk står på gatorna och gräver fram sina snöhögar till bilar. Pustar och stånkar och de flesta ser ut att ha en alldeles ny skyffel, för när har de behövt en snöskyffel innan liksom.
Fast folk är trevligare än jag trodde. Jag hör inga svordomar eller stön när jag möter folk i de små snöstigarna utan folk ler vänligt när man möts, kliver åt sidan, gör plats och nickar glatt. Sådana är vi ju inte vanligtvis när vi möter andra människor när vi är ute och går. Vi tittar inte ens på varandra. Lite snökaos kanske är bra för den sociala kompetensen. Vi tvingas gå tätt ihop, göra plats, vara respektfulla mot varandra och undvika undvikandet av andra.
Jag gillar det, helt klart.

Inget nytt på jobbfronten annars. Mest bara nekanden och köer. Två till av mina CVn läggs på en hög på kontoret och slutar existera.

Hur Överleva-Listan

Liten uppdatering vad gäller anteckningsboken. Till det sämre säger kanske några, men till enkelheten säger jag.
Det var dags nu när jag inte skriver om Australien längre. Jag kan ju inte ha bilden kvar där jag trycker wwoof-boken i ansiktet på mig själv. Nej, uppdraget slutfört!
Nu är det nya tider, hårda tider och ett nytt uppdrag - komma på fötter. Det har ju ändå gått en månad nu. Att vara på latsidan fungerar inte då. Det går ju inte att bromsa sig ur en uppförsbacke, som Sally brukar säga.
Jag har fått en lägenhet och det är underbart! En sak mindre på min Hur Överleva-Lista! Jobb står fortfarande högst upp med illröda bokstäver och blinkande alarmklockor som tycks liksom sväva runt ordet. Det är ett fruktansvärt ljud från dom, ungeför som tinnitus.
Tycker nästan synd om de andra sakerna på listan såsom Universitetsansökan och Städa kattlådan. Deras färg är mer kaffelatte. Och vi vet ju alla att kaffelatte-färg är alldeles för lagom för att ägna blicken åt. Men de har nog sin tid också. Misströsta inte kattlådan, snart får du dina 15 min i strålkastarljuset!

klem

CV

Idag har jag lagt ner fem timmar vid datan till att finputsa mitt cv och att söka ett 15-tal jobb för att sedan upptäcka att CVt jag bifogat i varje mail är i fel format och kan inte läsas.
Jaha, och det är ju för pinsamt att skicka till alla igen och skriva "Hej det är jag igen, hon som söker jobb. Mitt Cv var visst oläsligt för jag är inget geni direkt.. Men anställ mig!"
Jag är ju duktig egentligen, men det får jag visst inte visa världen.

Achtung!

Det borde ses som en vaning när personerna i mina drömmar flyttar sig genom att en digital markör dyker upp på den också digitala marken och klickar på valet "gå hit". Då har hjärnan blivit grillad av strålning och överhettad. Den stackaren.
Men under dagen förstår den sig inte på uppmaningen sluta spela som kroppen, mest rumpan och ryggen, viskar och vädjar.
Händerna är på hjärnans sida för de klickar skadeglatt vidare och följer hjärnans minsta vink. Där kan man bokstavligen tala om att vara chefens högra hand.
"Jag ska bara bli befordrad, fånga en sällsynt fjäril, köpa teatern, bli gift, lära mig att odla paprikor, sätta dit skurken, leta bevis i grannens sopor."
Hjärnan är en blandning mellan Alfons Åberg, Mao that chinese guy och en slemmig rosafärgad klump.
Men igår och idag blev det iaf lite spelpaus eftersom hjärnan även är girig och vill tjäna pengar (riktiga, inte simdaler). Så vi tog oss ut på stan och lämnade lite cv:n. Ett napp i sjön.
Och det blev även en anställningsintervju.
Det är som om hjärnan lite smått förstår längst därbak att en befordran för min Sim inte riktigt är tillfredställande när datorn är avslagen och kompis Kudde försöker lugna ner det arma barnet. Den gnoler och har sig framåt småtimmarna och undrar vad som skedde med dagen.
Men sen så där i drömmarna är vi tillbaka i den digitala världen där Sims och verkligheten har fått en fin balans.
Jag måste sluta spela.

Topplistan

10 Bra saker med att vara arbetslös och bo ensam:

1. Jag kan kliva upp när jag vill, samt gå och lägga mig när jag vill
2. Jag kan montera sönder tv:n för att sedan sätta ihop den igen
3. Jag kan laga avancerad och tidskrävande mat, ex. flamberad anka på en bädd av kryddig fikonsallad med en touch av rödbeta
4. Jag kan spionera på grannarna och lära mig deras dagliga rutiner
5. Jag kan spela Sims åtta timmar i sträck, om inte mer
6. Jag kan ha järnkoll på alla händelser på Facebook
7. Jag kan städa bakom spisen
8. Jag kan gå tio varv runt munksjön.
9. Jag kan lätt som en plätt utveckla sittsår
10. Jag kan lägga filtar i garderoben, lägga mig på dem, släcka lampan och sova tills våren är här

Ja, se där så mycket härliga saker man kan göra som arbetslös! Och imorgon är det alla hjärtans dag också och då blir det fest! Jag ska nämligen unna mig en semla och skypa med Andrew hela 2 gånger! Kan knappt bli en vildare söndag än så. Bodil the Partyanimal.
Nej, det är faktiskt lite äckligt att mina simmar har ett mer spännande liv än mig.
Uppryckning och Utryckning - här ska det bli livat av! Kom igen katten Astrid, play me some tunes!

I ain't that lonely yet...

Det går inte ens något bra på tv.
Men det är ju iaf bra att Batman bytt till en miljöbil. Alltid något.

Jag måste köpa en röd tråd

Jag har mycket svårt för att fortsätta min lilla blogg. Det känns fel att gå från ett äventyr till ett svenneliv om ni förstår? Jag vet inte vad jag ska skriva om eller hur jag ska skriva för att få ut det jag kommer på. Det fastnar någonstans mellan hjärnbalken och inspirationscentrum. Det är ett ingemansland där jag inte har karta för att ta mig framåt, så jag går runt runt, och stöter i stenar och stockar och elektriska signaler.

Det blir nog lite tyst framöver innan jag hinner justera mig lite mer och hittar fram till vad jag nu ska hitta fram till.

För övrigt kan jag berätta att kentskivan Röd inte var ett jubel. Kan knappt skriva det, det är som att svära när man kritiserar kent. Men jag kände inget pirr i magen eller fick ett hallelujah-ögonblick. Soppan till middag gav mig mer känslor (den var jättegod!).

Fast den 3e Mars står jag och Maria ändå såklart längst fram på konserten för 6e gången och jublar och prisar våra gudar. Alla är inte alltid perfekta, man får göra lite sämre låtar. Det kommer nog att växa fram en kärlek till Röd med tiden. Det är ju trots allt kentgubbarna mina.

Gnäll, George Clooney och polisavspärrningar

Nu har jag avverkat en vecka i "kylskåpet". Det har varit svårt, det har varit frustrerande, det har varit längtan, det har varit lite jetlag, det har varit återblickar och det har varit långa samtal med Andrew på telefon.
Men jag inser nu att jag faktiskt är hemma, och att jag må sluta gnälla som en femåring som vill ha den fina rosa barbiebilen, och ta tag i saker och ting. Jag har fått min barbiebil i form av en hej dundrans resa och det är dags att gå vidare och hitta nästa vill-ha-sak. Näst på listan är nog ett par nya svarta Cheap Mondays och ett jobb. Gnäll, gnäll över det.
Jag har spanat in Östersund och stadslivet och slogs över hur allt var likadant. Det är ju klart, ett år är inte mycket när det kommer till utveckling av en liten småstad i Jämtland. Nytt torg har vi fått, några nya affärer och så springer ju George Clooney runt och spelar in filmer. Inte dåligt, men inte heller bra nog för mig. Just nu.
En positiv sak är att allt svenskt och de som ger hemkänsla blir liksom gulligt och ett "naawh". Som nya reklamen för munvatten. Så sött så! Den nya designen på sirapsflaskan. Den är genomskinlig, naawwh! Och så pudersnön, ser ju ut som nyvispad grädde som är sådär extra fluffig som på en semla. Och den underliga gubben från konsum, han är ju så gulligt rolig ändå!
Och hallelujah när jag rotade runt i mina kartonger på jakt efter mina kläder! Som om allt vore nytt igen.
Fast hurrade inte över ett par vinterskor som hade fått en luden inneboende, och som även avlidit i sin nya lya. Vi tror att Herr luden insjuknat när han tuggade på väggarna i sitt hus och det täppte igen hans lilla mage. Vi anser att det ledde till hans död. Familj och vänner blev snabbt underrättade och efter att polisen spärrat av området och fastställt dödsorsaken kunde vinterskorna avlägsnas. Han borde ha testat ett finare område som Karlslund eller Frösön och hoppat in i årets pjäxmodell från Peak. Mindre tuggvänligt och bättre isolering sa mäklaren.

Återhämtningen

Efter en hemresa som klöv mig itu av stress och sittsår anlände jag till Arlanda, Stockholm och till ett city som levde trots torsdagkväll. Fem timmar försenad och missade min buss till Jönköping.
Mellan ett och tre på natten gick jag runt med mitt hus på ryggen och var förtvivlad. Var skulle jag ta vägen? Stationerna var stängda, Seven Eleven skrattade åt mig och skumma män dök fram ur betongen och frågade om jag ville ha en "taxi". Nej tack.
Hittade en kebabbar där jag slog läger ett par timmar och blev hånad över att vara norrlänning (berodde nog på tjocksockorna?).
Halv sex på morgonen tog jag ett nytt tåg till Jönköping och kom fram 50 minuter innan Mias student. Håret på ända och klänningen lite skrynklig, och tjocksockarna fick sitta kvar. Slängde på mig smink i den skumpande toaletten på tåget och såg säkert ut som en hej-kom-och-hjälp-mig.
Fira, fira, applåder, diplom, festlunch, champagne, chokladtårta, presenter, tal och prat. Jag höll fokus någotsånär under dagen. Damp ner i sängen halv åtta på kvällen och slocknade som ett ljus i snöstorm.
Det kändes som om jag hälsade på för en helg och att jag sedan skulle åka "hem" till Melbourne igen. Inget kändes verkligt och jag kände stressen gnola i magen och hjärnan ältade "här vill jag ju inte vara" om och om igen. Vilket inte alls var rättvist, för här var jag ju bland vänner och familj som jag längtat efter sedan dag 1 i Australien.
Men det hjälpte inte. Jag kände mig främmande till allt, och frustrerad över att jag inte fick åka tillbaka till helgen slut.
Jag låg vaken tidigt på morgonen och stressade över jobb, boende, pengar, andrew, resan norrut och småsaker som bara betyder något när man känner att man har vatten över huvudet.
Att återhämta sig och komma tillbaka är svårare än jag trott. Det känns fortfarande inte rätt och jag kan inte förstå att min Australientid är över. Mitt äventyr, mitt liv.
Men egentligen så är det väl nu det börjar, en ny del, ett nytt kapitel. Jag är ju trots allt svensk och ska inte lura i mig något annat. Att kunna säga höna (chook) med australiensisk dialekt gör mig inte till en aussie hur mycket jag än vill tro det.
Så tack och adjö till Bo the Backpacker och välkommen till Bodil, miljönörden som ska återhämta sig.

Allra sista gangen

Nu sitter jag har och ska skriva ett allra sista inlagg fran Australien. Det ar overkligt. Det gar inte att forestalla sig att det var sista natten i huset, sista gangen jag ser en kompis, sista gangen vi at lunch pa hare krishna-restaurangen, sista gangen jag tar sparvagnen, sista gangen jag handlar pa woolworth's. Jag har rotter har nu, och de ar knubbiga och knotiga nog for att skadas nar de dras upp. Aj.
Min sista vecka har jag legat dackad i sangen med influensan och feber. Jag hade sa mycket planerat, men inte mycket blev av. Forutom pizza i St Kilda Beach. Himmelskt!
Och jag hade en enkel liten avskedsmiddag for vannerna och rumskompisarna med curry och chokladkaka. Sedan satt vi pa golvet i vardagsrummet och laste Chuck Norris skamt, slog in bocker i bandage eller stod pa huvudet.
Vi ar en underlig skara. Den bestar egentligen av en perfekt matchning - backpackers och forstahjalpen-personal. Nar backapckersarna blir vilda och star pa huvudet ar hjalpen nara till hands. Och nar forsta hjalpen vill ha goon finns backpackers nara till hands. Bra utbyte.
Men nu lamnas allt, pa denna fuktigt varma dag. Ryggan ska packas, rummet stadas, avsked ska sagas och presenter ska kopas (knappt nagra for har inga pengar, forlat).

Tack Australien, det har varit obeskrivligt. Mer an sa klarar jag inte av att skriva.
Nu ar det dags for denna lilla bonnunge att dra sig hem och skaffa sig ett riktigt liv.

Tack och bock, over and out.

Klockan raknar ner

Jag har nu levt i Australien i nastan ett ar. Jag har inte jobbat nagonting, sa mitt konto har bara visat pengar som gar ut. Presentpengar och lan har saklart kommit in, men i det det stora hela har det mest gatt ut pengar. Jag har 10 dagar kvar och lever pa minimigransen. Igar hade jag och Andrew 6 dollar att leva pa. Det racker till ett paket agg och ett paket mjolk. Vi kopte chips (vilket betyder friterade potatisklyftor pa australiensiska).
Och tack och lov, pa kvallen kom mina sista aktiepengar in, och idag har vi rad att ata. Yay for det! Vi gick till marknaden och kopte billiga gronsaker eftersom de snart skulle stanga. Jag gillar billiga gronsaker och jag gillar att vara matt.
Forsta mig inte fel, jag har pengar sa jag klarar mig. Jag vill bara dela med mig om hur jag lever.
Igar var det en solig dag, precis som alla andra dagar, men igar var det en speciell dag. Istallet for att sova till tva, ata frukost till halv fyra, titta pa vanner till klockan sex och sedan borja spela poker innan middagen som blir runt tio, sa akte vi till stranden. Jag borjar fa en liten panik i magen over att jag inte alls ar brunbrand. Det gar ju inte att komma hem efter ett ar i Australien och vara lika blek som nar jag for. Nej, nej, det tolererar jag inte! Bo the Bacon var det som gallde. Men skratta inte at min bleka hy nar vi ses. Australien ar mer an steka pa stranden.
Varje dag vaknar jag i vart stekheta rum och raknar ner annu en dag. Narmare hemma, langre fran Melbourne. Bade jag och Andrew blir lealosa nar vi hela tiden inser den korta tiden som ar kvar. Men allt har sin tid och nu vill jag hem och traffa alla er som jag saknat sa lange.
Tack och bock for denna gang, jag kanske slinker in en eller tva inlagg innan avgang. Om inte sa ses vi ju snart=)
Sta redo med kottbullar och hjortronsylt - Bodil ar snart svensk igen!

Nytt artionde

Pa tolvslaget oste regnet ner och slog mot rutorna. Vi kurade ihop oss i koket med absolut vodka, musik och smallare. Vi hade ingen riktig nedrakningsklocka, men nar mikrovagsugnen visade 00.00 smallde vi vara smallare, hojde vodkaglasen och skalade in det nya artiondet. Det var litet och simpelt och avslappnat.
I stundens hetta fick vi for oss att folja ljudet av raketer utanfor. Barfota sprang vi genom korridoren, ut i hallen, ut pa altanen, ut pa gatan, ut i regnet.
Jag sprang mitt i vagen med haret klibbandes mot mina bara axlar, och jag hoppade till varje gang en liten sten gick in i foten.
Men friheten. Som om jag sprang i det nya aret.
Ostoppbar.
Di vet, den dar kanslan av att vara ung och fri och glad och bekymmerslos, med ett gang vanner i halarna som skrattar och har precis samma kansla som du.
Ostoppbar.
Det ar ett nytt ar och jag har mycket att lagga bakom mig som hande 2009. Aret som var mitt.