Stenen har börjat rulla

Idag fick jag lite lön och det firar jag med en kopp kaffe och riktigt rött läppstift.

(o)värdighet

Man känner sig lite utanför när man inte har något jobb. När jag handlar mat eller går på stan eller ens ser en snöskottare från Manpower så blir jag hemskt avundsjuk på att de sitter där och får lön. De fyller en mening och får kliva upp på morgonen, kamma håret, dricka kaffe och gå till jobbet.
De får komma hem om eftermiddagarna och pusta ut på köksstolen och vara glada för att arbetsdagen är slut.
Jag kliver upp och kammar håret och dricker min kopp kaffe men sedan är det stopp. Jag kan lika gärna sluta kamma håret och stanna kvar i sängen. Ingen skulle märka något.
Det är det som känns jobbigt. Värdelösheten. Den som man får när man kliver upp och gör sig iordning till ingenting, för ingen.

Global warming is so hot right now

Jag kan inte förstå detta yrväder. Så fort plogbilen har tagit en gata ser den igensnöad ut efter några timmar igen.
Häromdagen gick jag ett varv runt populära munksjön som är en liten grusväg egentligen och så var den också dan innan. Men när jag kom dit fanns inte en skymt av en väg utan en liten stig med två andra fotspår som plumsat sig genom snön i ett mycket tappert försök.
Jag såg en person gå några hundra meter framför mig och tänkte att då fixar jag nog också att plumsa mig genom snöhavet! Halvvägs var jag inte jubellycklig över mitt val utan mer en jubelidiot.
Men ni vet ju hur det är när man är halvvägs, det är bara att fortsätta framåt.
Det är egentligen galet. Detta är södra Sverige och folk står på gatorna och gräver fram sina snöhögar till bilar. Pustar och stånkar och de flesta ser ut att ha en alldeles ny skyffel, för när har de behövt en snöskyffel innan liksom.
Fast folk är trevligare än jag trodde. Jag hör inga svordomar eller stön när jag möter folk i de små snöstigarna utan folk ler vänligt när man möts, kliver åt sidan, gör plats och nickar glatt. Sådana är vi ju inte vanligtvis när vi möter andra människor när vi är ute och går. Vi tittar inte ens på varandra. Lite snökaos kanske är bra för den sociala kompetensen. Vi tvingas gå tätt ihop, göra plats, vara respektfulla mot varandra och undvika undvikandet av andra.
Jag gillar det, helt klart.

Inget nytt på jobbfronten annars. Mest bara nekanden och köer. Två till av mina CVn läggs på en hög på kontoret och slutar existera.

Hur Överleva-Listan

Liten uppdatering vad gäller anteckningsboken. Till det sämre säger kanske några, men till enkelheten säger jag.
Det var dags nu när jag inte skriver om Australien längre. Jag kan ju inte ha bilden kvar där jag trycker wwoof-boken i ansiktet på mig själv. Nej, uppdraget slutfört!
Nu är det nya tider, hårda tider och ett nytt uppdrag - komma på fötter. Det har ju ändå gått en månad nu. Att vara på latsidan fungerar inte då. Det går ju inte att bromsa sig ur en uppförsbacke, som Sally brukar säga.
Jag har fått en lägenhet och det är underbart! En sak mindre på min Hur Överleva-Lista! Jobb står fortfarande högst upp med illröda bokstäver och blinkande alarmklockor som tycks liksom sväva runt ordet. Det är ett fruktansvärt ljud från dom, ungeför som tinnitus.
Tycker nästan synd om de andra sakerna på listan såsom Universitetsansökan och Städa kattlådan. Deras färg är mer kaffelatte. Och vi vet ju alla att kaffelatte-färg är alldeles för lagom för att ägna blicken åt. Men de har nog sin tid också. Misströsta inte kattlådan, snart får du dina 15 min i strålkastarljuset!

klem

CV

Idag har jag lagt ner fem timmar vid datan till att finputsa mitt cv och att söka ett 15-tal jobb för att sedan upptäcka att CVt jag bifogat i varje mail är i fel format och kan inte läsas.
Jaha, och det är ju för pinsamt att skicka till alla igen och skriva "Hej det är jag igen, hon som söker jobb. Mitt Cv var visst oläsligt för jag är inget geni direkt.. Men anställ mig!"
Jag är ju duktig egentligen, men det får jag visst inte visa världen.

Achtung!

Det borde ses som en vaning när personerna i mina drömmar flyttar sig genom att en digital markör dyker upp på den också digitala marken och klickar på valet "gå hit". Då har hjärnan blivit grillad av strålning och överhettad. Den stackaren.
Men under dagen förstår den sig inte på uppmaningen sluta spela som kroppen, mest rumpan och ryggen, viskar och vädjar.
Händerna är på hjärnans sida för de klickar skadeglatt vidare och följer hjärnans minsta vink. Där kan man bokstavligen tala om att vara chefens högra hand.
"Jag ska bara bli befordrad, fånga en sällsynt fjäril, köpa teatern, bli gift, lära mig att odla paprikor, sätta dit skurken, leta bevis i grannens sopor."
Hjärnan är en blandning mellan Alfons Åberg, Mao that chinese guy och en slemmig rosafärgad klump.
Men igår och idag blev det iaf lite spelpaus eftersom hjärnan även är girig och vill tjäna pengar (riktiga, inte simdaler). Så vi tog oss ut på stan och lämnade lite cv:n. Ett napp i sjön.
Och det blev även en anställningsintervju.
Det är som om hjärnan lite smått förstår längst därbak att en befordran för min Sim inte riktigt är tillfredställande när datorn är avslagen och kompis Kudde försöker lugna ner det arma barnet. Den gnoler och har sig framåt småtimmarna och undrar vad som skedde med dagen.
Men sen så där i drömmarna är vi tillbaka i den digitala världen där Sims och verkligheten har fått en fin balans.
Jag måste sluta spela.

Topplistan

10 Bra saker med att vara arbetslös och bo ensam:

1. Jag kan kliva upp när jag vill, samt gå och lägga mig när jag vill
2. Jag kan montera sönder tv:n för att sedan sätta ihop den igen
3. Jag kan laga avancerad och tidskrävande mat, ex. flamberad anka på en bädd av kryddig fikonsallad med en touch av rödbeta
4. Jag kan spionera på grannarna och lära mig deras dagliga rutiner
5. Jag kan spela Sims åtta timmar i sträck, om inte mer
6. Jag kan ha järnkoll på alla händelser på Facebook
7. Jag kan städa bakom spisen
8. Jag kan gå tio varv runt munksjön.
9. Jag kan lätt som en plätt utveckla sittsår
10. Jag kan lägga filtar i garderoben, lägga mig på dem, släcka lampan och sova tills våren är här

Ja, se där så mycket härliga saker man kan göra som arbetslös! Och imorgon är det alla hjärtans dag också och då blir det fest! Jag ska nämligen unna mig en semla och skypa med Andrew hela 2 gånger! Kan knappt bli en vildare söndag än så. Bodil the Partyanimal.
Nej, det är faktiskt lite äckligt att mina simmar har ett mer spännande liv än mig.
Uppryckning och Utryckning - här ska det bli livat av! Kom igen katten Astrid, play me some tunes!

I ain't that lonely yet...

Det går inte ens något bra på tv.
Men det är ju iaf bra att Batman bytt till en miljöbil. Alltid något.

Jag måste köpa en röd tråd

Jag har mycket svårt för att fortsätta min lilla blogg. Det känns fel att gå från ett äventyr till ett svenneliv om ni förstår? Jag vet inte vad jag ska skriva om eller hur jag ska skriva för att få ut det jag kommer på. Det fastnar någonstans mellan hjärnbalken och inspirationscentrum. Det är ett ingemansland där jag inte har karta för att ta mig framåt, så jag går runt runt, och stöter i stenar och stockar och elektriska signaler.

Det blir nog lite tyst framöver innan jag hinner justera mig lite mer och hittar fram till vad jag nu ska hitta fram till.

För övrigt kan jag berätta att kentskivan Röd inte var ett jubel. Kan knappt skriva det, det är som att svära när man kritiserar kent. Men jag kände inget pirr i magen eller fick ett hallelujah-ögonblick. Soppan till middag gav mig mer känslor (den var jättegod!).

Fast den 3e Mars står jag och Maria ändå såklart längst fram på konserten för 6e gången och jublar och prisar våra gudar. Alla är inte alltid perfekta, man får göra lite sämre låtar. Det kommer nog att växa fram en kärlek till Röd med tiden. Det är ju trots allt kentgubbarna mina.