Nu har jag avverkat en vecka i "kylskåpet". Det har varit svårt, det har varit frustrerande, det har varit längtan, det har varit lite jetlag, det har varit återblickar och det har varit långa samtal med Andrew på telefon.
Men jag inser nu att jag faktiskt är hemma, och att jag må sluta gnälla som en femåring som vill ha den fina rosa barbiebilen, och ta tag i saker och ting. Jag har fått min barbiebil i form av en hej dundrans resa och det är dags att gå vidare och hitta nästa vill-ha-sak. Näst på listan är nog ett par nya svarta Cheap Mondays och ett jobb. Gnäll, gnäll över det.
Jag har spanat in Östersund och stadslivet och slogs över hur allt var likadant. Det är ju klart, ett år är inte mycket när det kommer till utveckling av en liten småstad i Jämtland. Nytt torg har vi fått, några nya affärer och så springer ju George Clooney runt och spelar in filmer. Inte dåligt, men inte heller bra nog för mig. Just nu.
En positiv sak är att allt svenskt och de som ger hemkänsla blir liksom gulligt och ett "naawh". Som nya reklamen för munvatten. Så sött så! Den nya designen på sirapsflaskan. Den är genomskinlig, naawwh! Och så pudersnön, ser ju ut som nyvispad grädde som är sådär extra fluffig som på en semla. Och den underliga gubben från konsum, han är ju så gulligt rolig ändå!
Och hallelujah när jag rotade runt i mina kartonger på jakt efter mina kläder! Som om allt vore nytt igen.
Fast hurrade inte över ett par vinterskor som hade fått en luden inneboende, och som även avlidit i sin nya lya. Vi tror att Herr luden insjuknat när han tuggade på väggarna i sitt hus och det täppte igen hans lilla mage. Vi anser att det ledde till hans död. Familj och vänner blev snabbt underrättade och efter att polisen spärrat av området och fastställt dödsorsaken kunde vinterskorna avlägsnas. Han borde ha testat ett finare område som Karlslund eller Frösön och hoppat in i årets pjäxmodell från Peak. Mindre tuggvänligt och bättre isolering sa mäklaren.
torsdag 28 januari 2010
måndag 25 januari 2010
Återhämtningen
Efter en hemresa som klöv mig itu av stress och sittsår anlände jag till Arlanda, Stockholm och till ett city som levde trots torsdagkväll. Fem timmar försenad och missade min buss till Jönköping.
Mellan ett och tre på natten gick jag runt med mitt hus på ryggen och var förtvivlad. Var skulle jag ta vägen? Stationerna var stängda, Seven Eleven skrattade åt mig och skumma män dök fram ur betongen och frågade om jag ville ha en "taxi". Nej tack.
Hittade en kebabbar där jag slog läger ett par timmar och blev hånad över att vara norrlänning (berodde nog på tjocksockorna?).
Halv sex på morgonen tog jag ett nytt tåg till Jönköping och kom fram 50 minuter innan Mias student. Håret på ända och klänningen lite skrynklig, och tjocksockarna fick sitta kvar. Slängde på mig smink i den skumpande toaletten på tåget och såg säkert ut som en hej-kom-och-hjälp-mig.
Fira, fira, applåder, diplom, festlunch, champagne, chokladtårta, presenter, tal och prat. Jag höll fokus någotsånär under dagen. Damp ner i sängen halv åtta på kvällen och slocknade som ett ljus i snöstorm.
Det kändes som om jag hälsade på för en helg och att jag sedan skulle åka "hem" till Melbourne igen. Inget kändes verkligt och jag kände stressen gnola i magen och hjärnan ältade "här vill jag ju inte vara" om och om igen. Vilket inte alls var rättvist, för här var jag ju bland vänner och familj som jag längtat efter sedan dag 1 i Australien.
Men det hjälpte inte. Jag kände mig främmande till allt, och frustrerad över att jag inte fick åka tillbaka till helgen slut.
Jag låg vaken tidigt på morgonen och stressade över jobb, boende, pengar, andrew, resan norrut och småsaker som bara betyder något när man känner att man har vatten över huvudet.
Att återhämta sig och komma tillbaka är svårare än jag trott. Det känns fortfarande inte rätt och jag kan inte förstå att min Australientid är över. Mitt äventyr, mitt liv.
Men egentligen så är det väl nu det börjar, en ny del, ett nytt kapitel. Jag är ju trots allt svensk och ska inte lura i mig något annat. Att kunna säga höna (chook) med australiensisk dialekt gör mig inte till en aussie hur mycket jag än vill tro det.
Så tack och adjö till Bo the Backpacker och välkommen till Bodil, miljönörden som ska återhämta sig.
Mellan ett och tre på natten gick jag runt med mitt hus på ryggen och var förtvivlad. Var skulle jag ta vägen? Stationerna var stängda, Seven Eleven skrattade åt mig och skumma män dök fram ur betongen och frågade om jag ville ha en "taxi". Nej tack.
Hittade en kebabbar där jag slog läger ett par timmar och blev hånad över att vara norrlänning (berodde nog på tjocksockorna?).
Halv sex på morgonen tog jag ett nytt tåg till Jönköping och kom fram 50 minuter innan Mias student. Håret på ända och klänningen lite skrynklig, och tjocksockarna fick sitta kvar. Slängde på mig smink i den skumpande toaletten på tåget och såg säkert ut som en hej-kom-och-hjälp-mig.
Fira, fira, applåder, diplom, festlunch, champagne, chokladtårta, presenter, tal och prat. Jag höll fokus någotsånär under dagen. Damp ner i sängen halv åtta på kvällen och slocknade som ett ljus i snöstorm.
Det kändes som om jag hälsade på för en helg och att jag sedan skulle åka "hem" till Melbourne igen. Inget kändes verkligt och jag kände stressen gnola i magen och hjärnan ältade "här vill jag ju inte vara" om och om igen. Vilket inte alls var rättvist, för här var jag ju bland vänner och familj som jag längtat efter sedan dag 1 i Australien.
Men det hjälpte inte. Jag kände mig främmande till allt, och frustrerad över att jag inte fick åka tillbaka till helgen slut.
Jag låg vaken tidigt på morgonen och stressade över jobb, boende, pengar, andrew, resan norrut och småsaker som bara betyder något när man känner att man har vatten över huvudet.
Att återhämta sig och komma tillbaka är svårare än jag trott. Det känns fortfarande inte rätt och jag kan inte förstå att min Australientid är över. Mitt äventyr, mitt liv.
Men egentligen så är det väl nu det börjar, en ny del, ett nytt kapitel. Jag är ju trots allt svensk och ska inte lura i mig något annat. Att kunna säga höna (chook) med australiensisk dialekt gör mig inte till en aussie hur mycket jag än vill tro det.
Så tack och adjö till Bo the Backpacker och välkommen till Bodil, miljönörden som ska återhämta sig.
onsdag 20 januari 2010
Allra sista gangen
Nu sitter jag har och ska skriva ett allra sista inlagg fran Australien. Det ar overkligt. Det gar inte att forestalla sig att det var sista natten i huset, sista gangen jag ser en kompis, sista gangen vi at lunch pa hare krishna-restaurangen, sista gangen jag tar sparvagnen, sista gangen jag handlar pa woolworth's. Jag har rotter har nu, och de ar knubbiga och knotiga nog for att skadas nar de dras upp. Aj.
Min sista vecka har jag legat dackad i sangen med influensan och feber. Jag hade sa mycket planerat, men inte mycket blev av. Forutom pizza i St Kilda Beach. Himmelskt!
Och jag hade en enkel liten avskedsmiddag for vannerna och rumskompisarna med curry och chokladkaka. Sedan satt vi pa golvet i vardagsrummet och laste Chuck Norris skamt, slog in bocker i bandage eller stod pa huvudet.
Vi ar en underlig skara. Den bestar egentligen av en perfekt matchning - backpackers och forstahjalpen-personal. Nar backapckersarna blir vilda och star pa huvudet ar hjalpen nara till hands. Och nar forsta hjalpen vill ha goon finns backpackers nara till hands. Bra utbyte.
Men nu lamnas allt, pa denna fuktigt varma dag. Ryggan ska packas, rummet stadas, avsked ska sagas och presenter ska kopas (knappt nagra for har inga pengar, forlat).
Tack Australien, det har varit obeskrivligt. Mer an sa klarar jag inte av att skriva.
Nu ar det dags for denna lilla bonnunge att dra sig hem och skaffa sig ett riktigt liv.
Tack och bock, over and out.
Min sista vecka har jag legat dackad i sangen med influensan och feber. Jag hade sa mycket planerat, men inte mycket blev av. Forutom pizza i St Kilda Beach. Himmelskt!
Och jag hade en enkel liten avskedsmiddag for vannerna och rumskompisarna med curry och chokladkaka. Sedan satt vi pa golvet i vardagsrummet och laste Chuck Norris skamt, slog in bocker i bandage eller stod pa huvudet.
Vi ar en underlig skara. Den bestar egentligen av en perfekt matchning - backpackers och forstahjalpen-personal. Nar backapckersarna blir vilda och star pa huvudet ar hjalpen nara till hands. Och nar forsta hjalpen vill ha goon finns backpackers nara till hands. Bra utbyte.
Men nu lamnas allt, pa denna fuktigt varma dag. Ryggan ska packas, rummet stadas, avsked ska sagas och presenter ska kopas (knappt nagra for har inga pengar, forlat).
Tack Australien, det har varit obeskrivligt. Mer an sa klarar jag inte av att skriva.
Nu ar det dags for denna lilla bonnunge att dra sig hem och skaffa sig ett riktigt liv.
Tack och bock, over and out.
söndag 10 januari 2010
Klockan raknar ner
Jag har nu levt i Australien i nastan ett ar. Jag har inte jobbat nagonting, sa mitt konto har bara visat pengar som gar ut. Presentpengar och lan har saklart kommit in, men i det det stora hela har det mest gatt ut pengar. Jag har 10 dagar kvar och lever pa minimigransen. Igar hade jag och Andrew 6 dollar att leva pa. Det racker till ett paket agg och ett paket mjolk. Vi kopte chips (vilket betyder friterade potatisklyftor pa australiensiska).
Och tack och lov, pa kvallen kom mina sista aktiepengar in, och idag har vi rad att ata. Yay for det! Vi gick till marknaden och kopte billiga gronsaker eftersom de snart skulle stanga. Jag gillar billiga gronsaker och jag gillar att vara matt.
Forsta mig inte fel, jag har pengar sa jag klarar mig. Jag vill bara dela med mig om hur jag lever.
Igar var det en solig dag, precis som alla andra dagar, men igar var det en speciell dag. Istallet for att sova till tva, ata frukost till halv fyra, titta pa vanner till klockan sex och sedan borja spela poker innan middagen som blir runt tio, sa akte vi till stranden. Jag borjar fa en liten panik i magen over att jag inte alls ar brunbrand. Det gar ju inte att komma hem efter ett ar i Australien och vara lika blek som nar jag for. Nej, nej, det tolererar jag inte! Bo the Bacon var det som gallde. Men skratta inte at min bleka hy nar vi ses. Australien ar mer an steka pa stranden.
Varje dag vaknar jag i vart stekheta rum och raknar ner annu en dag. Narmare hemma, langre fran Melbourne. Bade jag och Andrew blir lealosa nar vi hela tiden inser den korta tiden som ar kvar. Men allt har sin tid och nu vill jag hem och traffa alla er som jag saknat sa lange.
Tack och bock for denna gang, jag kanske slinker in en eller tva inlagg innan avgang. Om inte sa ses vi ju snart=)
Sta redo med kottbullar och hjortronsylt - Bodil ar snart svensk igen!
Och tack och lov, pa kvallen kom mina sista aktiepengar in, och idag har vi rad att ata. Yay for det! Vi gick till marknaden och kopte billiga gronsaker eftersom de snart skulle stanga. Jag gillar billiga gronsaker och jag gillar att vara matt.
Forsta mig inte fel, jag har pengar sa jag klarar mig. Jag vill bara dela med mig om hur jag lever.
Igar var det en solig dag, precis som alla andra dagar, men igar var det en speciell dag. Istallet for att sova till tva, ata frukost till halv fyra, titta pa vanner till klockan sex och sedan borja spela poker innan middagen som blir runt tio, sa akte vi till stranden. Jag borjar fa en liten panik i magen over att jag inte alls ar brunbrand. Det gar ju inte att komma hem efter ett ar i Australien och vara lika blek som nar jag for. Nej, nej, det tolererar jag inte! Bo the Bacon var det som gallde. Men skratta inte at min bleka hy nar vi ses. Australien ar mer an steka pa stranden.
Varje dag vaknar jag i vart stekheta rum och raknar ner annu en dag. Narmare hemma, langre fran Melbourne. Bade jag och Andrew blir lealosa nar vi hela tiden inser den korta tiden som ar kvar. Men allt har sin tid och nu vill jag hem och traffa alla er som jag saknat sa lange.
Tack och bock for denna gang, jag kanske slinker in en eller tva inlagg innan avgang. Om inte sa ses vi ju snart=)
Sta redo med kottbullar och hjortronsylt - Bodil ar snart svensk igen!
söndag 3 januari 2010
Nytt artionde
Pa tolvslaget oste regnet ner och slog mot rutorna. Vi kurade ihop oss i koket med absolut vodka, musik och smallare. Vi hade ingen riktig nedrakningsklocka, men nar mikrovagsugnen visade 00.00 smallde vi vara smallare, hojde vodkaglasen och skalade in det nya artiondet. Det var litet och simpelt och avslappnat.
I stundens hetta fick vi for oss att folja ljudet av raketer utanfor. Barfota sprang vi genom korridoren, ut i hallen, ut pa altanen, ut pa gatan, ut i regnet.
Jag sprang mitt i vagen med haret klibbandes mot mina bara axlar, och jag hoppade till varje gang en liten sten gick in i foten.
Men friheten. Som om jag sprang i det nya aret.
Ostoppbar.
Di vet, den dar kanslan av att vara ung och fri och glad och bekymmerslos, med ett gang vanner i halarna som skrattar och har precis samma kansla som du.
Ostoppbar.
Det ar ett nytt ar och jag har mycket att lagga bakom mig som hande 2009. Aret som var mitt.
I stundens hetta fick vi for oss att folja ljudet av raketer utanfor. Barfota sprang vi genom korridoren, ut i hallen, ut pa altanen, ut pa gatan, ut i regnet.
Jag sprang mitt i vagen med haret klibbandes mot mina bara axlar, och jag hoppade till varje gang en liten sten gick in i foten.
Men friheten. Som om jag sprang i det nya aret.
Ostoppbar.
Di vet, den dar kanslan av att vara ung och fri och glad och bekymmerslos, med ett gang vanner i halarna som skrattar och har precis samma kansla som du.
Ostoppbar.
Det ar ett nytt ar och jag har mycket att lagga bakom mig som hande 2009. Aret som var mitt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
