Den gröna drycken åker ner...

Nollningen är nu slut för i år. Det har varit intensiv, otroligt kul och inget fylleslag som det lätt blir. Igår var det avslutningsfest här i Viksäng och hela 80 pers dök upp för att äta kräftor, pajer och fira att nollorna skulle bli ettor den kvällen. De fick dricka den Gröna Drycken och vips så var dom inte nollor längre. Jag är stolt över dom. Aktivitet efter aktivitet har de kämpat sig igenom både de ena och de andra. De som utmärkt sig lite extra fick olika pris såsom Årets Smörkniv till de som fjäskat för våra "ledare" mest, Årets lilleskutt till den som varit glad och peppande till dom andra och så Årets Skalman som är den som är en PPMare som är en god förebild för de andra. Även kvällens finast dekorerade kräfthatt fick pris! Min var gjord av löv och rönnbär med en discoboll längst upp och trots att jag inte vann är jag ändå stolt över den. Så får man väl säga här i Sverige utan att verka självgod?

Nu är det aussielunch i form av peanut butter toast och ginger beer innan det är dags att ta tag i städningen i festlokalen.

Over and out.

Det är över nu

Tredje gången gillt då jag och Andrew står på en flygplats och jag gråter huvudet av mig. Såklart var denna tredje gång lika olyckligt hemsk som de andra två. Och hur mycket jag än försöker hålla tårarna borta för att inte verka som en toffel så går det liksom bara inte. Men tillsist tog huvudvärken och sömnen över och efter flygplansmiddagen slocknade jag som ett ljus och sov 10 timmar.

Det var kanske inte så konstigt att jag somnade så fort och sov så länge. De tre sista dagarna har jag och Andrew sovit i en liten liten pytteliten bil och det har varit cirka 3 grader. Runt fem-tiden på mornarna var det så outhärdligt att vi satte på A/Cn och försökte värma våra stelfrusna tår. Vi hade inte råd med en större bil, täcken, kuddar eller liknande komfortabla campingprodukter så det fick bli bilen. Men vi hade iaf en uppblåsbar madrass som vi la över de nedfällda framsätena.

Anledningen till att vi campade i en bil var för att vi gjorde en sista minisemester längs The Great Ocean Road. Jag måste säga att det är en av de vackraste platserna jag vet. Det går inte att beskriva helt men det innehåller breda vita stränder, röda klippor, dramatisk natur och söta småbyar mest innehållande lyxhus á la multum! Hela vägen har varit som mumma för själen minus nätterna i bilen förstås.

Jag har nu avverkat 14 timmar i ett plan och har 16 timmar kvar. Men jag vill verkligen inte ta ett steg närmare hemlandet. Ta mig tillbaka till där jag hör hemma.