En natt pa ett hostel nagonstans i Melbourne

Jag kan inte sluta skriva om fenomenet Hostels.
Av nagon anledning at jag och Andrew middag klockan tre pa morgonen, och det var en fredagkvall. Folk borjade drasa in fran krogen och den ena var fullare an den andra.
Det ar underliga typer man kan mota en natt pa ett hostel nagonstans i Melbourne. En spanjor med hatt och vast satt vid middagsbordet med lostander och laste hogt ur en bok med titeln "hur man utbildar barn med svarigheter".
Ett nyfunnet par sitter och hanglar i en soffa och ser bara varandra.
En hollandare trycker i sig tre pizzor med for mycket ost pa.
En tjej med for mycket alkohol i sig gar runt runt och vinglar till varje gang hon blinkar.
Nagra tyska tjejer sitter bredvid oss och oser galla over killen som fatt deras kompis alldeles for full, och som just nu gar forbi och tommer sopkorgen som ar full av deras kompis senaste drinkar och middag.
En man stadar koket och blir hela tiden avbruten av manniskor som kommer och gar, som bara ska ta ett glas vatten eller laga lite nudlar eller allmant vara ivagen i brist pa annan underhallning.
Ett gang australiensiska killar brister plotsligt ut i sang och drar hela den australiensiska nationalsangen fran borjan till slut och nattvakten kommer och hyschar dom. Inte bryr dom sig ett jota, och ingen annan heller. Det ar en fredagkvall pa ett hostel nagonstans i Melbourne och da far man gora vad man vill, nar man vill, hur man vill.
Vi ater upp var middag och gar och lagger oss, nagot forundrad over personligheter.

Sista veckan

Ja, nu ar det tisdag och nasta tisdag lyfter mitt flyg fran Australiens mark och over havet till Nya Zeeland. Kanske aker jag tillbaka, kanske inte. Vi far se, vi far se, kara vanner.
Lamnat Hobart och akte pa roadtrip med Andrew, Mark och Sina, mina nyfunna vanner. Vi korde vilse ratt ofta eftersom Mark korde for fort sa vi missade alla skyltar. Men det var gudomligt vackert. Vackrast i hela Australien om jag vagar saga nagot sadant. Vi var mitt inne i Tasmaniens center dar bergen ar hoga och manga och vagarna slingrar som ormar som druckit for mycket kaffe. Det var en upplevelse ma jag saga.
Vi stannade i Cradle Valley, precis bredvid Cradle Mountains som ar kand for sitt sluga vader och vackra bergstoppar. Jag lagade pizza till mitt lilla gang pa det enkla hostlet, och som vanligt oppnade vi nagra lador goon. Dan darpa regnade det som tusan (sluga vader som jag sa) och jag var pa daligt humor. Men inte hjalpte det, upp pa berget skulle vi. Vi knatade och knatade och jag var sur och hamnade pa efterkalken. Andrew forsokte hela tiden fa mig att ma battre men insag att det varomojligt och skuttade bort till Mark istallet. Bra var nog det, for jag vara nara att kasta vattenflaskan i huvudet pa honom for att han hade sa mycket energi och jag flasade som en asna.
Val pa toppen var molnen sa tata att vi inte sag sarkilt mycket. Jag kunde mest se mina lila hander som var frusna och blota. Men det var val vart i slutandan anda, nar jag fick pa mig torra varma klader och satt i sakert forvar i bilen igen.
Utan nagra som helst planer om var vi skulle spendera nasta natt hamnade vi i Launceston som jag var i for nagra veckor sedan. Av alla platser i Tasmanien ar nog Launceston det sista stallet jag ville atervanda till. En trakig alldaglig liten stad det ar vad det ar.
Men men, sa blev det.
Mark och Sina atervande till Hobart och jag och Andrew stannade ytterligare en natt.
Nu tar jag snart bussen till farjan som ska ta mig tillbaka till fastlandet och Melbourne dar jag ska spendera min sista vecka i detta land.
Tasmanien har varit mer an underbart och ar nog nummer ett pa min-favoritplats-i-australien-lista. Bra jobbat Tassie!
Puss och karlek, update snart igen.

Over and out.

Hobart

Jag har fordrivit tiden i Hobart pa ett helt annat satt an vad jag forst tankt. I mitt huvud var Hobart det ultimata stallet, det vackra, oasen. Jag trodde att jag skulle springa runt hela dagarna och bli helt hanford av det vackra som skulle finnas har, och atmosfaren. Som om det skulle vara nagot magiskt over det hela.
Men som jag sa lite i forra inlagget, jag har mest tittat pa film pa mitt hostel tillsammans med mitt lilla gang tyskar, kanadensare, koreaner och aussies. Varje kvall lagar nagon middag till hela ganget. Det ar mysigt, familjart och tryggt. Varje gang jag kommer in i sallskapsrummet finns det nagon dar som jag kanner. Det ar en hogst ovanlighet nufortiden.
Men det ar inget speciellt med Hobart. Ingen magi, mest en vanlig aussie-stad. Den har de vanliga varuhusen, cafeerna, manniskorna, marknaderna.
Det som gor det hela anda sa underbart ar mitt lilla gang och det faktum att jag slappt hetsen med att vara en perfekt turist. Jag foljer med nar de andra gor nagot och igar akte vi fyra personer till en o for en natts camping. Det som hander det hander. Knappa tva veckor kvar och det far bli som det blir.
Ikvall ar det varan harliga korean Mins sista kvall och det firar vi med vin och choklad och biljardspel. Fast ja, nagon aker varje dag som vi maste fira hej da eller sa ar det en fodelsedag eller helg. Det blir ratt mycket firande, pa ett trevligt satt.
Jag mar bra, jag har det bra, allt kanns bra.
Knappa tva veckor kvar. Vad borde jag kanna?

tillbaka till moderna livet

Efter min sista wwoofning akte jag till lilla byn Bicheno. Det var lugnt och mysigt och jag tog en rejal sovmorgon. Det kandes som att ga pa sommarlov. Nu ar jag "helt och hallet" ledig. Inge mer arbete pa gardar och sadant. Trots att jag alskat det sa har jag blivit sa lat att jag vill ha mina egna dagsrutiner, och slippa kliva upp i gryningen, vara overhjalpsam och grava gropar i tradgardar.
Jag gick ner till stranden pa kvallen och femtio meter fran stranden simmade en liten val med sina tva bebisar. De skuttade runt och hoppade i vattnet, medan deras mamma simmade fram och tillbaka mellan fiskebatarna for att leta middag.
Nar jag efter en halvtimme trottnat pa att stirra pa den lilla familjen skuttade jag sjalv over nagra stenblock och vad fanns inte dar om inte pingviner! Forst tyckte jag det var nagra hemskt underliga faglar som sprang och gomde sig, men nar de kom fram igen gick det inte att mista sig. Det var pingviner! Jag var helt forundrad och satt och stirrade pa dom tills det blev morkt. De stirrade tillbaka ocksa och vi blev nastan kompisar.
Nagra dagar senare tog jag farjan over till Maria Island. En av varldens vackraste platser sags det. Och sant ar nog det. Grona angar som man bara maste leka Sound of Music pa. Dessvarre var jag dar med en kille som just kommit ut fran den israeliska armen efter fyra ar sa det blev inget sjungande over de grona angarna utan mer rask takt med 3 minuters vila var 20:e minut (det var brant!).
Pa kvallen kommer markliga djur fram sasom miniminikangrus, knappt storre an en katt, fluffiga wombats med korta tjocka ben och snikiga possumrattor som stjal mat. Vi gick ut i natten med ficklampor och det var som ett safari. Becksvart forutom en och annan stjarna.
Nu ar jag i Hobart och pa grund av regnskurar har vi suttit inne och kollat pa film efter film.
loggas ut, update igen snart

islolerad

Bli inte skramd over att jag inte gar att nas om ni rakat prova ringa eller sms:a. Jag ar ute i Tasmaniens vilda liv och dar finns inget som heter telefoner, knappt dator.

Over and out.

no more wwoof

Nu finns inte Bo the wwoofer langre. Hon har arbetat fardigt i Australiens tradgardar, farmar och hushall. Nu foljer fyra veckor av endast resa-runting och det blir nog bra. Under veckan har jag atit otaliga skalar sorbetglass fran Liz butik och hennes coconut ice. Jag har gravt och gravt och gravt nya tradgardar som nu ar fardiga for frona att vaxa i. Jag har blivit biten av en blodsugande snigel och sett hela foten vara tackt av blod. Jag har huggit mig med hogaffeln i andra foten och aven blivit biten av en giftig myra (aj vad det kliar, men jag lever ju iaf!).
Jag har besokt en massa strander och smybyar, kort bil pa fel sida av vagen och sett den mest otroliga vackra tradgarden nagonsin som ett aldre par i 70ars aldern jobbar pa varje dag.
Jag har packeterat fudge, suttit i graset och njutit av solen, bestigit ett mindre berg och last ut tva bocker.
Jag har gjort en massa mer ocksa, men det far bli en annan gang. Nu ska det packas och tvattas och fikas tills det ar dags att ge sig av. Och det bar av till Freycinet pa Tasmaniens ostkust.
Tack och adjo.

(hemskt oinspirerande inlagg, i know)

St Marys

Med sorg i fingrarna skriver jag detta: jag ar pa mitt allra sista wwoofingstalle.
Ja, det ar knappt skrivbart. Pekfingrarna missar hela tiden ratt tangent och jag maste trycka backspace hela tiden. Aja baja, fingrar!
Jag kom hit sent igarkvall efter att jag hoppat av bussen i en mork liten by. Pa andra sidan vagen ropade en kvinna "Are you Bo?" och nar jag ropat ett vilsen "Yeah?" kom hon over, tog tag i min feta rygga och bjod mig pa en cider fran puben. Min nya wwoofhost - Liz. Hon har det basta jobbet i varlden och ager en fudge/glass-cafe. Yummie in Bos' tummie!
Genom tjock dimma tog hon mig sedan i sin lilla bil uppfor en slingrig grusvag. Jag sag mest ingenting utan hoppades bara att hennes reflexer var vana vid alla wallabies som skuttade emot bilen var 10e sekund. De ar sota, men inte alls sarskilt smarta.
I det lilla huset vantade hennes make Jack som har en ryggskada och ligger till sangs mest hela tiden. Han gjorde illa sig nar han undervisade yoga och demonstrerade huvudstaende. Hua..
De har tva enorma tradgardsland men ingen som har tid att vara dar. Sa dar kommer jag, the wwoofer, in i bilden! Jag fick sovmorgon anda tills klockan tio (tack Jack, for jag har inte sovit pa tre dagar.) och sedan begav jag mig ut i vinden och hogg ved och la kompost pa potatisplantorna. Utsikten fran huset ar over havet, skogar, strander, berg och ett sprudlande tradgardsland.
Fore lunch akte vi ner till St Marys for att kopa specialmat till mig. Han kor en gammal van som at fylld med brate, kepsar och spindelvav och startar bara genom att anvanda en spray som heter "Get your bastard going".
Sedan sager han helt normalt att han bara ska stoppa in possumrattan dar bak. Jag trodde jag horde fel tills han faktiskt kommer med en possumratta och stanger in den i baksatet. Jaha, den vill val ocksa folja med in till stan och kopa mat...? Tyvarr blev han dumpad halvvags dit och sprang in i skogen.
Vi besokte Lizs cafe och jag fick sorbet och fudge! Det ar ratt bra det.
Jag klagar inte alls.