Hobart

Jag har fordrivit tiden i Hobart pa ett helt annat satt an vad jag forst tankt. I mitt huvud var Hobart det ultimata stallet, det vackra, oasen. Jag trodde att jag skulle springa runt hela dagarna och bli helt hanford av det vackra som skulle finnas har, och atmosfaren. Som om det skulle vara nagot magiskt over det hela.
Men som jag sa lite i forra inlagget, jag har mest tittat pa film pa mitt hostel tillsammans med mitt lilla gang tyskar, kanadensare, koreaner och aussies. Varje kvall lagar nagon middag till hela ganget. Det ar mysigt, familjart och tryggt. Varje gang jag kommer in i sallskapsrummet finns det nagon dar som jag kanner. Det ar en hogst ovanlighet nufortiden.
Men det ar inget speciellt med Hobart. Ingen magi, mest en vanlig aussie-stad. Den har de vanliga varuhusen, cafeerna, manniskorna, marknaderna.
Det som gor det hela anda sa underbart ar mitt lilla gang och det faktum att jag slappt hetsen med att vara en perfekt turist. Jag foljer med nar de andra gor nagot och igar akte vi fyra personer till en o for en natts camping. Det som hander det hander. Knappa tva veckor kvar och det far bli som det blir.
Ikvall ar det varan harliga korean Mins sista kvall och det firar vi med vin och choklad och biljardspel. Fast ja, nagon aker varje dag som vi maste fira hej da eller sa ar det en fodelsedag eller helg. Det blir ratt mycket firande, pa ett trevligt satt.
Jag mar bra, jag har det bra, allt kanns bra.
Knappa tva veckor kvar. Vad borde jag kanna?