19, snart 90.

Idag hostade en kund till framför mig och hela diskussionen om årets förkylning var igång för femte gången den dagen.
Man lär sig vilka samtalsämnen som roar kunderna, som gör att de tar en seriöst skämtsamt, och man lär sig de sorters samtal som passar in i rullandeband-prinicipen som blir, eftersom långa samtal inte hinns med och kunderna bakom flyttar stressat tyngden från ena foten till den andra.
Han hostar till igen och säger att förkylningarna iallafall kommer mer sällan nu när barnen blivit stora. Jag håller med och säger att dagis är rena smitthärdarna.
Detta är ett typiskt samtal. Inge mer med den. "Var det bra så? Tack hej, krya på dig."
Men just denna hostande man framför mig låter inte samtalet avslutas där utan ställer Frågan:
"- Har du egna barn eller?"
Jag blir helt överrumplad.
Har jag kommit upp i den åldern, och det utseendet, att folk faktiskt kan tro att jag har barn? Min ålderskris blev ordentligt matad av hans fråga och är nu mätt och belåten för ett tag framöver.
Jag känner mig ju som fjorton år. Och med min nya konstiga frisyr ser jag nog även ut mer åt det hållet än barnhavare-ålder. Eller?
Jesus christ, jag är gammal!

Jag pratade med Lady Gaga häromdan...

- "Hej, du, Lady Gaga? Ja, ehm..? Lite pinsamt att påpeka detta... men alltså, eh... Du har glömt byxorna. Du har liksom bara trosor på dig. Spring ut nu lite snabbt innan fler hinner lägga märke till det. Men hey, 'it's alright, just dance' lite smidigt av scenen så blir det nog bra."

Att falla på sin plats

Jag har insett en sak. Jag tror verkligen att Gud, eller "vem/vad/hur"-man ska kalla det, är en elak liten jäkel som påminner mer om den där översittaren i högstadiet än om mannen som finns avbildad i bibeln.
En månad (förhoppningsvis) innan jag nu ska åka på min stora livsresa, ja då faller allt på plats. Östersund är fortfarande "Östersönder". Men jag platsar här nu. Mitt avtryck finns i snön och det ligger så snyggt och prydligt bredvid alla andra fotavtryck som går längs Prästgatan eller de som pinar sig över Frösöbron.
Spela tillbaka tiden till i somras och jag hade varit nöjd som en mört.
Nu har jag mest bara elaka liknelser på "vem/vad/hur"-man ska kalla det.

ord

Jag stör mig så mycket på folk som säger att något läker istället för läcker.
Guud, ge dig! Det är som att säga att sår läcker. Eller att en doktor läcker sina patienter. Det låter ju helt fel.
Ett mjölkpaket, exempelvis, kan inte läka. Sår läker. Mjölk läcker.
Vi tar det igen: sår läker - mjölk läcker.
Nu när det är sagt och avklarat kan jag få ro i själen.

För övrigt är jag lite närmare körkortet = lite närmare flygbiljetter = lite närmare Australien = lite längre bort från Östersund.
Hallelujah och Amen!

Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter

Tolvslaget firade jag i badhusparken. Stället där de som inte kommer in på krogen firar. De som inte har en skön hemmafest. De som fumlar runt.
De firar i badhusparken. Så jag vettetusan varför vi hamnade där. Men där var vi i alla fall. I Badhusparken på tolvslaget.
Några minuter innan Slaget såg jag ut mot Frösön där stora lågor vällde upp från ett hus. Det brann som om det vore pyromanernas näste. Lågorna var misstänkt nära mitt hus. Tänk om det brann där...? Tänk om jag stod där på tolvslaget i Badhusparken och såg mitt hus brinna ner?
Jag släppte lågorna med blicken en stund och stirrade på en stor snöhög som ett antal 14-åringar bestigit. En stod med sin nakna bakdel vänd mot den skrålande massan, och särade glatt på skinkorna. Jag trodde för ett ögonblick att de skulle ramla av. Frusna och särade skinkor.
En raket kastades iväg bakom mig och landade bland en skock tjejer som detta nya år "lovade att de skulle börja träna och gå ner minst fem kilo". Jag började peka på den och småhoppa lite: "den kommer att avfyras när som helst!" Och för min snälla varning sköts raketen rakt på mig och mina skor. Oh, jag älskar lukten av bränt krut när jag knyter skorna.
Så, sammanfattningsvis: röv, rök, raket. (på engelska kan det faktiskt sammanfattas av ett ord: fire-crack-er. Fy vad jag är fyndig!)

Men trevligt hade jag i vart fall, tack till sällskapet.