Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter

Tolvslaget firade jag i badhusparken. Stället där de som inte kommer in på krogen firar. De som inte har en skön hemmafest. De som fumlar runt.
De firar i badhusparken. Så jag vettetusan varför vi hamnade där. Men där var vi i alla fall. I Badhusparken på tolvslaget.
Några minuter innan Slaget såg jag ut mot Frösön där stora lågor vällde upp från ett hus. Det brann som om det vore pyromanernas näste. Lågorna var misstänkt nära mitt hus. Tänk om det brann där...? Tänk om jag stod där på tolvslaget i Badhusparken och såg mitt hus brinna ner?
Jag släppte lågorna med blicken en stund och stirrade på en stor snöhög som ett antal 14-åringar bestigit. En stod med sin nakna bakdel vänd mot den skrålande massan, och särade glatt på skinkorna. Jag trodde för ett ögonblick att de skulle ramla av. Frusna och särade skinkor.
En raket kastades iväg bakom mig och landade bland en skock tjejer som detta nya år "lovade att de skulle börja träna och gå ner minst fem kilo". Jag började peka på den och småhoppa lite: "den kommer att avfyras när som helst!" Och för min snälla varning sköts raketen rakt på mig och mina skor. Oh, jag älskar lukten av bränt krut när jag knyter skorna.
Så, sammanfattningsvis: röv, rök, raket. (på engelska kan det faktiskt sammanfattas av ett ord: fire-crack-er. Fy vad jag är fyndig!)

Men trevligt hade jag i vart fall, tack till sällskapet.