Jag väntar

Väntar på jobb och lägenhet.
Väntar på att en snäll person ska svara i andra sidan luren.
Väntar tills hösten och den 3:e maj.
Väntar på Östersund och bananbrödet i ugnen.
Det hjälper oftast inte att vänta utan man måste själv dra i trådarna. Vilket jag är usel på.
Och man kan väl tycka att var och ens lycka inte borde stå helt för sig.

Släck lampan ikväll

Som en liten påminnelse, släck lampan ikväll klockan halv nio och låt det vara släckt en timme. Orsaken: Earth Hour.

Annars travar det på. Jag har gått förbi det magiska talet 747 personer som ilsket lagt på i örat på mig på jobbet, och ligger nu snart på runt 800 personer. 6 har dock tackat ja och gett mig en någotsånär givande konversation.
Men inget går upp mot en människa öga mot öga. Då skulle ingen bara vända sig om mitt i samtalet och gå därifrån. Eller viska till sitt barn "Tele2? Jaha, men då får du göra fisljud och sedan fnissande kila iväg."
Jag vet att jag är hatad på jobbet, men det börja kännas mindre och mindre ont i själen nu.
Ett suck för personen som tar ut sin ilska på mig, men nu kommer iaf nästa samtal... Mangla på!

Vändningen?

Vårdagsjämning.
Från och med idag blir allting ljusare. Det kan alltså bara bli bättre.
Jag tröstar mig på den tanken och äter lite choklad.
Från och med idag blir livet ljusare.

Oflyt

Jag sålde inget på jobbet idag heller men en man bad mig dra åt helvete så dagen var ju inte helt bortkastad ändå.
När jag väl var hemma kollade jag mailen och fick då veta att jag blivit av med den fina lägenheten jag väntat på och snart hade inflyttning i.
Jag satte direkt igång att leta nya lägenheter men brände då riset på spiset så att röken låg tät i hela köket. Det var halvt ätbart, men hungern satte inte stopp på lite svärta.
Imorgon kommer en ny dag och jag ska ta nya tag. Helst skulle jag vilja ta tag så mycket att jag hamnade på ett plan till Australien. Förlåt, men jag kan inte släppa Australien. Det går inte att jämföra med något annat som jag vet om. Inte ens kent eller semlor.
Varje dag är nya tag och nya kraftansträngningar och jag vet inte rikigt om jag kommer att palla att ha det såhär under en längre tid.
Men det löser sig sa hon som sket i vasken.

Nästa steg i livet

Med en väldigt otacksam dag på jobbet med skrik och svärord i örat travade jag hem, lagade mig lite middag och ansökte till lite högskolor. Det blev miljövetenskap och kostprogram.
Jag ser verkligen fram emot att börja plugga nu. Det vore skönt att veta var man ska vara de närmaste tre åren och att man har csn-pengar på kontot.
Men det är ett halvår kvar, så jag fortsätter lite till med att agera slagpåse åt aggressiva svenskar som tror att de kan göra vad som helst mot någon som ringer upp och pratar telefoni.
Tack och hej! Over and Out.

Jag söker firmatecknaren

Huvudvärken är stor ikväll. Jag har suttit i telefon och sålt fast telefoni i åtta timmar och blivit nobbad av 63 personer, välkomnad av 1. Jag tror på det jag gör, men det gör inte de jag ringer upp. De vill inte alls prata med mig hur mycket jag än vill prata med dom.
Det är svårt att göra ett bra intryck i telefonen. Det enda den andra personen kan gå efter är mitt rabblande av priser och utnötta hälsningsfraser. De ser inte om jag ler eller lägger huvudet på sned och nickar förstående. Det dom hör är en tom röst som säger att den förstår.
Jag åt glass till middag och tänkte liva upp min kväll med en film. Ett tips till mig själv nästa gång är att inte välja en våldstokig killfilm á la Fight Club. Jag behöver puttenuttiga kärlekskomedier från Hollywood som innehåller ex antal sliskiga kommentarer, mjuk musik i bakgrunden, kyssen som filmen slutar med och definitivt inget blod och tänder som faller ut.
Skavlan kanske hjälper...?

Yrke: telefonhelvete

Nu är jag officiellt en telefonförsäljare. Imorse klev jag upp, borstade håret och drack mitt kaffe för att sedan gå till mitt nya nio-till-fem-jobb.
Lite osäkerhet smög sig på och även tystnad, men jag klämde ur mig små instämmanden och ett och annat leende under morgonen.
Jag åt lunch ensam på ett café och blev tvungen att ringa Maria och misströsta lite över ensamhet och osäkerhet. Att äta lunch ensam stämplar genast ett stort L i pannan, tyvärr.
Eftermiddagen blev bättre och jag blev återigen pepp på utmaningen med att göra sälj.
Folk är hårda ibland, rentav otrevliga. Några är irriterade, några skriker, någon lägger på i örat och någon är högst förvirrad och vet knappt om att de har en telefon.
Jag är iaf hoppfull och önskar mig själv lycka till och en glad karriär!

Ett steg för långt

Arbetsintervjuer är inte alltid det lättaste. Man ska vara på ett speciellt sätt, kamoflera sig för att passa in men utan att smöra. Man ska vara pigg, alert och nicka instämmande. Och glöm inte bort att le!
Man får inte ha hål i tröjan eller en dålig hårdag.
Man ska besvara frågorna på bästa möjliga sätt utan att darra på rösten eller använda "ehm", "öh" eller "vahetteré?".
Till min intervju kom jag, efter att ha varit smått försenad, väldigt nervös och sprungit upp tre våningar, in med andan i halsen och luggen på vift.
Jag snubblade lite på stolen och halsduken fastnade halvvägs överdragen över huvudet. Och jag som blir så lätt generad och knallröd, detta var inget undantag. Min kamoflering gick från professionell till tomatodling.
Och frågan som jag alltid fruktar - Kan du berätta lite om dig själv?
Vad svarar man då? Hur mycket information vill de ha och vill de veta min barndomshistoria eller ska jag bara berätta alla mina positiva egenskaper?
"Ja, jag heter Bodil Åsberg. Jag har nyss flyttat från Östersund. Jag är 20 år och är social och engagerad. Och jag är helt sjukt grym på att spela The Sims och baka bananmuffins! Jag har tvångstankar ibland då jag inte får gå på någon skugga eller på skarvarna i gatrutorna. Jag tror inte på Gud och en gång i Australien blev jag biten av en gås. Jag har kvar ett litet ärr. Vill ni se?"
Tro det eller ej, men jag fick jobbet.

Här växer ingen mossa

Arbetsintervjuer, kentkonsert och kärt återseenden. Och idag åt jag godis till middag.