Ett steg för långt

Arbetsintervjuer är inte alltid det lättaste. Man ska vara på ett speciellt sätt, kamoflera sig för att passa in men utan att smöra. Man ska vara pigg, alert och nicka instämmande. Och glöm inte bort att le!
Man får inte ha hål i tröjan eller en dålig hårdag.
Man ska besvara frågorna på bästa möjliga sätt utan att darra på rösten eller använda "ehm", "öh" eller "vahetteré?".
Till min intervju kom jag, efter att ha varit smått försenad, väldigt nervös och sprungit upp tre våningar, in med andan i halsen och luggen på vift.
Jag snubblade lite på stolen och halsduken fastnade halvvägs överdragen över huvudet. Och jag som blir så lätt generad och knallröd, detta var inget undantag. Min kamoflering gick från professionell till tomatodling.
Och frågan som jag alltid fruktar - Kan du berätta lite om dig själv?
Vad svarar man då? Hur mycket information vill de ha och vill de veta min barndomshistoria eller ska jag bara berätta alla mina positiva egenskaper?
"Ja, jag heter Bodil Åsberg. Jag har nyss flyttat från Östersund. Jag är 20 år och är social och engagerad. Och jag är helt sjukt grym på att spela The Sims och baka bananmuffins! Jag har tvångstankar ibland då jag inte får gå på någon skugga eller på skarvarna i gatrutorna. Jag tror inte på Gud och en gång i Australien blev jag biten av en gås. Jag har kvar ett litet ärr. Vill ni se?"
Tro det eller ej, men jag fick jobbet.