Det är över nu

Tredje gången gillt då jag och Andrew står på en flygplats och jag gråter huvudet av mig. Såklart var denna tredje gång lika olyckligt hemsk som de andra två. Och hur mycket jag än försöker hålla tårarna borta för att inte verka som en toffel så går det liksom bara inte. Men tillsist tog huvudvärken och sömnen över och efter flygplansmiddagen slocknade jag som ett ljus och sov 10 timmar.

Det var kanske inte så konstigt att jag somnade så fort och sov så länge. De tre sista dagarna har jag och Andrew sovit i en liten liten pytteliten bil och det har varit cirka 3 grader. Runt fem-tiden på mornarna var det så outhärdligt att vi satte på A/Cn och försökte värma våra stelfrusna tår. Vi hade inte råd med en större bil, täcken, kuddar eller liknande komfortabla campingprodukter så det fick bli bilen. Men vi hade iaf en uppblåsbar madrass som vi la över de nedfällda framsätena.

Anledningen till att vi campade i en bil var för att vi gjorde en sista minisemester längs The Great Ocean Road. Jag måste säga att det är en av de vackraste platserna jag vet. Det går inte att beskriva helt men det innehåller breda vita stränder, röda klippor, dramatisk natur och söta småbyar mest innehållande lyxhus á la multum! Hela vägen har varit som mumma för själen minus nätterna i bilen förstås.

Jag har nu avverkat 14 timmar i ett plan och har 16 timmar kvar. Men jag vill verkligen inte ta ett steg närmare hemlandet. Ta mig tillbaka till där jag hör hemma.