Efter en hemresa som klöv mig itu av stress och sittsår anlände jag till Arlanda, Stockholm och till ett city som levde trots torsdagkväll. Fem timmar försenad och missade min buss till Jönköping.
Mellan ett och tre på natten gick jag runt med mitt hus på ryggen och var förtvivlad. Var skulle jag ta vägen? Stationerna var stängda, Seven Eleven skrattade åt mig och skumma män dök fram ur betongen och frågade om jag ville ha en "taxi". Nej tack.
Hittade en kebabbar där jag slog läger ett par timmar och blev hånad över att vara norrlänning (berodde nog på tjocksockorna?).
Halv sex på morgonen tog jag ett nytt tåg till Jönköping och kom fram 50 minuter innan Mias student. Håret på ända och klänningen lite skrynklig, och tjocksockarna fick sitta kvar. Slängde på mig smink i den skumpande toaletten på tåget och såg säkert ut som en hej-kom-och-hjälp-mig.
Fira, fira, applåder, diplom, festlunch, champagne, chokladtårta, presenter, tal och prat. Jag höll fokus någotsånär under dagen. Damp ner i sängen halv åtta på kvällen och slocknade som ett ljus i snöstorm.
Det kändes som om jag hälsade på för en helg och att jag sedan skulle åka "hem" till Melbourne igen. Inget kändes verkligt och jag kände stressen gnola i magen och hjärnan ältade "här vill jag ju inte vara" om och om igen. Vilket inte alls var rättvist, för här var jag ju bland vänner och familj som jag längtat efter sedan dag 1 i Australien.
Men det hjälpte inte. Jag kände mig främmande till allt, och frustrerad över att jag inte fick åka tillbaka till helgen slut.
Jag låg vaken tidigt på morgonen och stressade över jobb, boende, pengar, andrew, resan norrut och småsaker som bara betyder något när man känner att man har vatten över huvudet.
Att återhämta sig och komma tillbaka är svårare än jag trott. Det känns fortfarande inte rätt och jag kan inte förstå att min Australientid är över. Mitt äventyr, mitt liv.
Men egentligen så är det väl nu det börjar, en ny del, ett nytt kapitel. Jag är ju trots allt svensk och ska inte lura i mig något annat. Att kunna säga höna (chook) med australiensisk dialekt gör mig inte till en aussie hur mycket jag än vill tro det.
Så tack och adjö till Bo the Backpacker och välkommen till Bodil, miljönörden som ska återhämta sig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Blir ledsen för din skull, syster. Vill att du ska känna att livet börjar nu, det finns massor av möjligheter här i Sverige också! Och bara det att Andrew kommer hit är väl värt att kämpa för? Jag önskar dig allt gott här i världen, och att du snart anpassar dig tillbaka och hittar nya äventyr att hoppa på!
Skicka en kommentar