Jag måste köpa en röd tråd

Jag har mycket svårt för att fortsätta min lilla blogg. Det känns fel att gå från ett äventyr till ett svenneliv om ni förstår? Jag vet inte vad jag ska skriva om eller hur jag ska skriva för att få ut det jag kommer på. Det fastnar någonstans mellan hjärnbalken och inspirationscentrum. Det är ett ingemansland där jag inte har karta för att ta mig framåt, så jag går runt runt, och stöter i stenar och stockar och elektriska signaler.

Det blir nog lite tyst framöver innan jag hinner justera mig lite mer och hittar fram till vad jag nu ska hitta fram till.

För övrigt kan jag berätta att kentskivan Röd inte var ett jubel. Kan knappt skriva det, det är som att svära när man kritiserar kent. Men jag kände inget pirr i magen eller fick ett hallelujah-ögonblick. Soppan till middag gav mig mer känslor (den var jättegod!).

Fast den 3e Mars står jag och Maria ändå såklart längst fram på konserten för 6e gången och jublar och prisar våra gudar. Alla är inte alltid perfekta, man får göra lite sämre låtar. Det kommer nog att växa fram en kärlek till Röd med tiden. Det är ju trots allt kentgubbarna mina.