Något som jag inte kan vänja mig vid på jobbet är när jag står med huvudet praktiskt taget inne i en hylla, tungan rätt i munnen och koncentrerar mig på att stapla varorna rätt, och någon smyger sig på bakifrån.
Jag är ibland så inne i vad jag gör att jag inte hör de tassande fotstegen och prasslet av deras jacka när de lutar sig närmare. Med en grov mörk röst med lite för mycket andetag viskar de "Kan du beskriva vägen till syltlöken?" Det kan också vara pölsa, rotmospulver eller ströbröd.
Jag avskyr den där tunga rösten tre millimeter från örat och att de alltid säger "Nämen, blev du rädd?". Ja, det ta mig tusan att blev jag! Jag är inte någon himla Chuck Norris som redan vet vad som komma skall. Jag blir rädd när det plötsligt står en vilt främmande person inom min privat bubbla där de tassat sig igenom för den dära syltlökens skull.
Men så återhämtar jag mig snabbt, tar ett knappt märkbart steg bakåt, slänger upp ett leende i ansiktet och visar den hjärtligt vägen till deras syltlök/pölsa/rotmos/ströbröd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar