greppa ratten

Jag är vanligtvis en kluven människa. Det är svårt att veta vad man vill. Speciellt vid stora livsvägskäl. Man liksom famlar runt i ett rum fullt med spelkulor på golvet. Vilka ansträngningar man än gör så kan man inte stå stilla och stabilt på golvet.
Jag har verkligen skapat mig empati för Prästens lilla kråka. "Än slank hon hit, och än slank hon dit och än slank hon ner i diket!"
Jag tror inte på Gud eller liknande ting. Jag tror oftast inte på ödet. Man är sin egen chaufför. Men vid vissa tillfällen känner jag mig som passageraren, precis som kråkan i barnvisan. Jag sitter där i baksätet och ser vägen slingra sig fram, dela sig, bli skumpig, bli rak, bli lerig, bli asfalterad.
Och jag är inte bara passagerare i min egen bil, nej, jag är vilse också. Bilen saknar GPS eller ens en vanlig papperskarta. Det enda som kan leda mig framåt är att lita på magkänslan och bara åka med i illfart genom landkskapet. För fort går det, i ett jehu!
Men snart ska jag ta initiativet till att slänga mig mot framsätet och ta tag i ratten, bromsa en aningens mot tidens framfart och lägga in botox i pannan och runt ögonen. Visst att jag har empati för prästens kråka, men kråkfötter vid ögonen är att gå för långt.
Jag är rädd för att åldras. Jag är rädd för att få ett liv där jag sitter på kontor. Jag är rädd för att inte åstadkomma något. Jag är så oerhört rädd för att sitta i gungstolen på ålderns höst och vara bitter för att jag aldrig fick se Egyptens pyramider eller rädda havssköldpaddor på Costa Ricas kust.

Samtidigt är jag trött på mitt liv och mina mål. Varför når jag inte bromspedalen, och varför kan ingen hoppa in i min bil och ta tag i den där jävla ratten?