Att resa kollektivt med huset pa ryggen

Jag avskyr kollektivtrafik. Det dara med att ta sig till och fran hostel fran busstationen ar inte alls min grej. Oftast ar jag trott, hungrig, ensam och vilsen. Det ar inte ett halleluja att ga runt i en stad och leta gator och hostel nar man har sitt hus pa ryggen, vardesaker i en mindre rygga pa magen och en eller tva tygkassar med mat och sadant som inte fick plats i "huset".
Nar jag skulle vidare fran Sydney ner till Melbourne skulle jag ta stadsbuss in till stan. Den var sen och jag stod och pustade och frustade pa gatan i en kvart innan den kom. Sjalvklart var den proppfull eftersom det var tidigt en mandag morgon och alla skulle till jobbet.
Min bussbiljett hade gatt ut, det visste jag, men orkade inte lagga energi for att kopa en ny. Sa jag drog kortet som vanligt och forsokte sa snabbt jag kunde tranga mig bakat i bussen for att inte upptackas. Planen slog slint och jag horde snabbt ett "Miss! Miss! Your ticket has expired!". Rod om kinderna fick jag backa tillbaka (det gar inte att vanda sig om med ryggan for det var for mycket folk). Och med ansiktet vant at alla pendlare fick jag snallt betala en ny biljett. Ingen fara, men bara skammen att sta dar. Som en elev som lagt haftstift pa lararens stol. Busschaufforen var pa extremt daligt humor och rackte mig halvhjartat biljetten. Eftersom jag stod baklanges nadde jag den inte och for ett par sekunder viftade jag med handen over axeln pa mig sjalv och forsokte fa tag i den. Han retades, busschaufforen, det vet jag. Som en hamnd over min utgadda bussbiljett. Efter vad som kandes som en evighet fick jag tag i min biljett och tog satet direkt bredvid mig. Jag stirrade ner i golvet och var fortfarande hogrod i ansiktet av rodnad.
Jag har iaf lart mig att inte ta av mig ryggsacken pa bussen och att sitta ner, inte sta. I Perth hade jag den dock pa ryggen men stod upp och nar tankarna vandrade slappte jag omedvetet handtaget och vid nasta rodljus lag jag som en uppochner vand skoldpadda med sprattlande armar och ben. En man fick ta tag i mig och lyfta upp mig. Men da kan man ju inte annat an att skratta!
Men tillbaka till bussen i Sydney. Den tog mig till sparvagnsstationen och dar hoppade jag med moda av for att ta taget in till centrum. Kopte biljett (lart mig dagens laxa) och knulade in mig i den redan fulla sparvagnen. Holl ett hart grepp om mittenstangen medan jag fick irriterade blickar fran medpassagerarna som ansag att jag tog upp for mycket plats och nuddade dem lite for mycket med baksidan av ryggsacken. Orkade inte kanna mig skamsen eller liten, sa log ett stort leende tillbaka och tankte "I'm rubber, you're glue" for att halla huvudet hogt.
Gick vilse nar jag klev av och gick 10 min i fel rikting i en hektisk tunnel under gatan. Det var bara till och ga tillbaka den vindlande vagen i tunneln och prova igen. Det blev at ratt hall men fick fraga lite efter vagen for att hitta Greyhoundstoppet.
Greyhoundbussarna ar ett kapitel for sig. Som tur var hade jag en relativt kort resa framfor mig, endast 13 timmar, yay. Kroppen skrek ett stort "nej" nar den sag den roda stora bussen, men hade inget val. Forst kanns satena bekvama och allt kanns latt. Ryggan ar i sakert forvar under bussen och nu behover jag bara luta mig tillbaka och njuta.
Efter den forsta timmen borjar kroppen protestera. Det ar alltid samma kroppsdelar som domnar av. Rumpan och hoger ben ar tva favoriter.
Bussen stannar cirka var femte timme och da far man stracka pa sitt bortdomnade hogerben och ata potatisklyftor eller paj pa en mack dar nagon tappat bort de senaste 20 aren.
Val framme i Melbourne ar det bara att ta pa sig ryggan igen och alla de dar kanslorna - trott, hungrig, ensam och vilsen - ar tillbaka.
Dags att hitta en sang for natten och ge mat till magen.

For ovrigt ar jag pa Tasmanien for tillfallet.