Resa bort

Dan Viktor, han är bra han!

Vi satt på en kulle och solade oss en försommardag klockan tolv.
Och allt var så vanligt att det gjorde ont men det brydde vi oss inte om.
Och världen låg för oss och viskade högt
"- kom och ta mig för nu är jag er".
Men det var som om det var klister i kullen,
så det blev inget alls mer med det.

Omkullvälta viljor och nedslitna ord, det går som ett virus bland oss.
Jag blir trött av all trötthet och urled på det och så led att jag inte orkar slåss
mot vardagligheter och allt vad sånt heter som gör meter blir milslånga kliv.
Men jag tvingas av ansvar och osjälviskhet att leva mitt halvdöda liv

Jag vill resa bort, resa mig opp. Bara packa ihop och dra.
Ska vi resa bort, resa oss opp? Eller stanna och ha det vi har?

Jag önskar jag ändå var så pass vuxen att jag slapp bli så illa berörd
över meningslöshetens molande tand och att tiden här är så förstörd.
Och vart jag än vänder så är det inget som händer
så det måste nog bero på mig.
Men ibland kan man tycka att var och ens lycka
inte borde stå helt för sig.

Vi satt där och brydde oss föga om något när plötsligt ett oväder kom.
Och när det passerat så var hela livet slut men det var det ingen som brydde sig om
"- Ska du resa nånstans? Din ryggsäck är full
och din min är så väldigt bestämd."
"- Ska du verkligen lämna oss alla kvar här
och kommer du nånsin igen?"
Ja, jag har slutat att veta och fortsätter leta efter något som glädjer en del.
Min resa vill lycka och man kan väl tycka vad man vill men den börjar nu.