Honey, I'm home!

Kate tog mig till busstationen efter nagot som liknade formel 1-korning genom de kurviga sma vagarna. Vi var forsenade och jag satt som pa nalar av stress. Pa infarten till stationen motte vi bussen pa vag ut pa vagen. Kate tvekade inte en sekund och parkerade bilen framfor bussen, tutade och sprang ut! Min hjalte for dagen. Chaufforen bara skrattade och sa 'no worries!' och lastade in min packning i bussen. En svensk chauffor hade blangt ilsket pa oss, papekat att vi var sena och att parkering framfor bussen ar hogst oanstandigt och avsluta samtalet med ett 'hmpf'.
Langtrakiga atta timmar in till Perth. De visade tva filmer, bada barnfilmer med riktiga hundar som de med datorns magi fatt att prata. Lamt och sliskigt. Nar jag anlande i Perth var det pa fel station och jag tog taget in till centrum, men hoppade av efter en station da jag mottes av taget som gick till Bedfordale. Jag vet inte hur jag faktiskt lyckades ta mig till Bedfordale da jag inte visste var jag var eller vilket tag jag hoppade pa. Kansigt var det, och lite av odets makt mahanda?
Nu ar jag tillbaka i mitt australiensiska hem i Bedfordale. Hoppade direkt in i arbetet och byggde och planterade i tradgarden, matade djuren, tvattade, stadade, lagade mat, hamtade lov och vedtran fran en bekant. Bedfordale ar trygghet for mig nu och jag gillar inte tanken pa att jag annu en gang maste saga hej da och aka ivag, denna gang med vetskapen om att jag aldrig kommer tillbaka. Bade bra och daligt saklart. Jag maste ta mig framat i resan. Tva manader har gatt och jag ar dar jag borjade. Hoppsansa, det var inte meningen! Sorry mate!
Pa garden just nu bor det tva andra wwoofare. En tyska som sjunger, skrattar och skamtar konstant. Det far mig att fnittra som en hustomte konstant. Och den andra ar en tjej fran Korea. Pratar ytterst lite engelska men ar valdigt trevlig och enkel att umgas med.
Jag har tva natter bokade i Perth, lagger nog till en tredje och moter upp en norska som jag antagligen kommer att resa upp till Darwin med. Vi ar ute efter samma saker och jag tror att det blir riktigt bra. Jag ar for feg och svag for att ta mig 4000 mil ensam genom hosteldjungeln.
Det kvittrar och har sig i magen idag for jag ar sa glad over att vara har. Det har varit en tid nu som jag tvekat pa resan och kant att det inte fungerar. Att jag inte fungerar. Men hoppet ar tillbaka och nu fasikens ska det ga undan!
Cheers!