Det var en gång...

När jag gick på högstadiet åkte jag Snow Blades, korta slags skidor som man kan göra tricks med och åka baklänges på.
Jag hade tjatat på pappa att vi skulle åka och köpa ett par och en vacker dag tog han med mig in till Åre och en Skidsecond-hand affär. Jag tittade ut ett par tuffa Snow Blades som var svarta med vit text. Kommer inte ihåg märket, det kvittade ju. Jag hade fått mina Snow Blades och jag har ju aldrig varit särskilt intresserad av märken överhuvudtaget.
Jag var stolt i backen när jag åkte på dem och det var roligt att vara ute i skidbacken. Något som jag aldrig tidigare känt med vanliga skidor.
Jag och en kompis hade varsina, och trots att vi inte kunde göra tricks med dem, var de ju ändå roligt att åka på. Lite hopp kunde jag utföra och jag fastnade aldrig i skogsvägarna utan gled igenom galant. Jag var glad på mina svarta Snow Blades.
En dag lite senare på säsongen när vi hade varit ute och åkt skidor, och var precis i slutet av backen, mötte vi "de coola killarna" från klassen.
"Ha ha, åker ni Snow Blades?" och så höjde de ett ögonbryn och väntade på att vi skulle förklara varför vi kunde vara så otroligt töntiga.
Jag kollade ner i backen och tog av mig skidorna medan jag skämdes.
Jag tog aldrig på mig dem igen.

Om dom bara visste vad en enda liten kommentar kunde göra. Hur mycket jag ville passa in men som bara gjorde att jag kom längre bort från flocken. Hur jag blev en Sell Out som till slut knappt vågade prata av rädsla att bli sågad, hånad. Jag satte mig själv i hörnet och tittade på på föreställningen framför mig, även kallad Högstadiet. Äcklad och fascinerad.
Ni var inte värd en endaste applåd.