Tusan. Dagen som aldrig fick komma kom tillslut. Jag vaknade helt yr och med huvudvärk av att "storebröderna" knackade på dörren och sade att det var frukost. Jag drog på mig de enda icke-nerpackade kläderna och stönade ut ur rummet. Kvällen innan blev rejäl då det var min sista. Jag tog tillvara på varenda minut, dansade fötterna av mig ensam på dansgolvet och bjöd laget runt.
Frukosten blev lång med mycket mat och vi satt runt vårt långbord hela kärnfamiljen och jag gav bort all överbliven mat, kläder och saker jag samlat på mig som jag inte längre behövde. Det var gudomligt att sitta där med alla en sista gång och jag stornjöt samtidigt som det gjorde ont i hjärtat för jag visste ju att min tid var kommen.
Kärnfamiljen följde med mig ner till receptionen och därefter följde ett kram- och gråtkalas jag aldrig sett maken till förut. Jag grät i taxin ner till bussen och på bussen blev jag lite apatisk och tom. Väl i Budapest virrade jag runt med mitt 18 ton tunga bagage i 30 min innan jag insåg att mitt hotell låg 500 meter från busstationen.
Jag har under kvällen varit inne i Pest centrum och myst runt på julmarknaden med en kopp varmt te och en sista shoppingrunda.
Jag önskar att jag inte lämnat Veszprém.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar