Medan jazz spelas

Skärtorsdag och mina ben värker av promenader och städning. Kaninerna gav mig en månads bajslager att städa bort då minusgraderna förbjudit mig från att röra något därinne. Och jag gick vårpromenad med nya vovven och var så pass mycket rebell att jag hade jackan öppen. Jag ska tvinga på mig våren trots att vinden fortfarande biter något i kinderna. Lunch på uteserveringen blev det också. Bodil är vild. Håll i hatten gott folk.

Allra sista tentan blev avklarad i veckan och jag känner mig nöjd trots panikplugg efter hemkomst från Bollnäs. Kaffefläckarna på mina kladdpapper är oändliga. Vore ju attans snopet om jag klarat alla tentor under tre år, men den sista rackaren blir mitt fall. Nej, ska något bli mitt fall så är det nog den där chokladkakan som lurigt tittar på mig från skafferiet, medveten om dess krämighet och djupa arom.

Ska nog gå till Kåren och ta en öl med kombosarna. Borde duscha. Jag luktar kaninbur och kokosmjölk.

Resvanor-projektet i Ljusnan

Jag och min praktikhandledare Maria lyckades i förra veckan fiffla in oss på ett reportage i Ljusnan angående mitt projektarbete på Kilbergsskolan i Bollnäs. Nu har artikeln kommit ut på webben!

Hela artikeln läser du här: http://helahalsingland.se/bollnas/bollnasc/1.5721019-forstudie-granskar-skolbarns-resvanor

Earth Hour i Västerås

Hjältar och historiska händelser (Bodil II)

Som trenden är den senaste tiden så skriver jag väldigt lite här. Jag har ambitioner att öka på antalet inlägg framöver nu när saker och ting börjar ändras med livssituationen.

Jag har nu varit på praktik i Bollnäs i fyra veckor. Helt otroligt ändå att mitt gamla blogginlägg från 2008 kunde ge mig en praktikplats. Hej räkmacka! Och att denna praktikplats varit långt över mina förhoppningar. Jag har blivit så varmt mottagen av hela gänget "samhällsbyggare" att jag faktiskt blivit rörd. Jag var en av dem på en gång och ingen "lilla gumman" som tror hon har något att komma med.

Det är något speciellt med att praktisera i en kommun också. Jag hade förutfattade meningar, det ska jag inte hymla med. Stelt, grått och plastväxter. Men jag erkänner mitt misstag och har ändrat åsikt. Under min praktiktid har jag hittat nya vardagshjältar som är så duktiga på det de gör men ändå verkar lite i det tysta. Tjänstemän och politiker som äter lunch tillsammans i matsalen och alla hejar på varandra i korridoren. Kanske är det småstadssyndromet som har ett finger med i spelet, men ändå. Och växterna är riktiga sådana. De har t.o.m en akvariefisk i lobbyn!

En historisk (och efterlängtad) händelse skedde igår. Bodil II kom med pappa Lars till kontoret och hälsade på. Finurlig och på något sätt världsvan. Blond, blåögd, fräknar, rosa bamsekläder. Precis som mig i den åldern. Två Bodil Åsberg i hela världen. Och de befann sig i samma rum. Jag har inte längre samma känsla av personligt förfall av att inte längre vara unik. Bodil II är coolare än mig, men det gör inte så mycket längre. Ens idol ska vara fränare än en själv.

Brussian Bride

Av någon anledning börjar jag bli misstänksam mot annonser om ryska mailorderfruar. Något i annonserna stämmer inte...? Det är ju underligt om man får en brasiliansk fru då studier visar att det är ryska kvinnor som vill ha västerländska män. Marknadsföringsgruppen bör stanna på kontoret ikväll och komma på en ny taktik. Inte för att jag funderar på en rysk fru, mer en gris och några höns.

Ett nytt år. Igen.

Det nya året var nog det lugnaste jag varit med om sedan jag var ett barn. Vi hade en stillsam middag nere i vår nya lokal. Det var allt jag behövde. Jag hade på mig klänning och klackskor men den mest dominerande klädkoden var pyjamas. Vi spelade spel, lekte en quiz, tittade på fyrverkerier och låg och hade långa samtal i en ring på golvet bland madrasser och kuddar. Mest pratade vi om vår egen generation, vad som gått fel och vad som gått rätt. Vi undvek att tala om året 2012. För mycket av en klyscha. Vid tre på morgonen tog jag mig upp från golvet och gick upp till min egna mjuka säng. Min vinflaska var inte ens urdrucken. Olikt mig att lämna vin sådär.
Långfrukost klockan 14.30 idag på nyårsdagen och nu är det redan mörkt ute och jag har tänt ljus. Glatt nytt år, snart har det gått ett år till.

Nej. Nej. Nej.

Tusan. Dagen som aldrig fick komma kom tillslut. Jag vaknade helt yr och med huvudvärk av att "storebröderna" knackade på dörren och sade att det var frukost. Jag drog på mig de enda icke-nerpackade kläderna och stönade ut ur rummet. Kvällen innan blev rejäl då det var min sista. Jag tog tillvara på varenda minut, dansade fötterna av mig ensam på dansgolvet och bjöd laget runt.

Frukosten blev lång med mycket mat och vi satt runt vårt långbord hela kärnfamiljen och jag gav bort all överbliven mat, kläder och saker jag samlat på mig som jag inte längre behövde. Det var gudomligt att sitta där med alla en sista gång och jag stornjöt samtidigt som det gjorde ont i hjärtat för jag visste ju att min tid var kommen.

Kärnfamiljen följde med mig ner till receptionen och därefter följde ett kram- och gråtkalas jag aldrig sett maken till förut. Jag grät i taxin ner till bussen och på bussen blev jag lite apatisk och tom. Väl i Budapest virrade jag runt med mitt 18 ton tunga bagage i 30 min innan jag insåg att mitt hotell låg 500 meter från busstationen.

Jag har under kvällen varit inne i Pest centrum och myst runt på julmarknaden med en kopp varmt te och en sista shoppingrunda.

Jag önskar att jag inte lämnat Veszprém.