På vägen ner till Jönköping stannade tåget i det bortglömda Gällö. Där är allt tyst och stilla trots den förbipasserade trafiken.
Bredvid järnvägen fanns en liten strandpromenad där det gick en liten gubbe med sin rullator. Han stannade när han såg tåget, körde in rullatorn vid sidan av vägen och parkerade innan han satte sig ner och började titta mot oss.
Vi stod i Gällö i cirka 10 minuter och den gamla mannen satt där hela tiden och bara tittade. Tåget stod stilla, han var stilla, Gällö var stilla.
Jag tyckte så synd om honom på något sätt. Hans roligaste stund på dagen var när tåget kom och tog sig en paus innan den skenade iväg igen.
Och det slog mig: vad jag än gör i livet, vilka äventyr jag än råkar ut för och hur meningsfull jag än kan lyckas bli så kommer även jag att tillslut sitta och titta på tåg i min rullator. Det går inte att undkomma vilket jag stundtals inser och detta retar mig. Som ungdom känner man sig oövervinnlig och odödlig.
Jag har en tant inuti mig men jag vill inte ha henne på utsidan också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Idag hade jag en tant hos mig. Hon skulle köpa en kofta, betalade för sig och gick sedan och ställde sig i min kollegas kö redo att betala igen.,
En annan gubbe frågade om jag hade sett hans rullator "den är full med varor!". Både jag och en kollega letade igenom hela butiken utan tillstymelse av någon vilsen rullator. Tillslut fann vi den i butikens entré. "Ja just det ja, jag lämnade ju den där för jag skulle ju bara ha den här mjölken"
..framtiden ser ljus ut
Skicka en kommentar