The black abyss

Inte mycket ger mer personlig misär som att endast få ett G på tentan. Hur hamnade jag där, tenta efter tenta?
Have I lost my mojo?

Victory not Vengeance

Imorgon ska jag på lillsemester till Göteborg för att se ett utsålt VNV Nation. Peppat länge nu och imorgon sker Den Stora Kvällen. Fast det är inte likadant som att gå på kent. Det är alltid det heligaste, kommer alltid att vara.

   Jag har kämpat mig igenom tentaveckor och rivstarten av nya kurser samt hamnat i diverse råd och styrelser som jag slutat räkna antalet på. Jag, aktiv i föreningslivet? Jag brås nog på pappa min.
Marknadsförare har jag gått och blivit också. Och yogini. Men bara om jag får basta efteråt.

Cykeln blev slängd.

Efter missödet med den påkörda damen har cykeln inte fått komma ut och lufta sig så värst mycket. Han har mest stått med punktering i cykelförrådet och där trodde jag han var säker.
Men när jag kom hem från Jämtland efter att ha varit borta en vecka var han borta!

Jäklarns skit, tänkte jag och förstod att det var Mimer som haft cykelrensning och den vita springaren blivit ett offer i rannsakningarna. Ett argt mail skickades till Mimers kontor med desperat förfrågan om jag kunde få tillbaka min cykel.
Jo då, den fanns kvar i en inhägnad några gator härifrån fick jag höra. Jag sprang direkt till cykelns undsättning och fann honom under en hög med andra kidnappade cyklar.
Och sedan gick vi hand i styre mot solnedgången och levde lyckliga i alla våra dar (tills jag insåg att den ju fortfarande hade punktering och inte tjänade mycket till i slutändan).

Det liksom bara sa Pang!

Det är något med denna vecka som bara känns fel. Den började hemskt med att jag körde över en äldre dam med cykeln och jag tror det var där olyckan började. Saker gå fel och inte som jag vill. Jag tror att det är en bestraffning för att jag körde på den stackars tanten. Jag har knappt varit så olycklig som jag var då, på knä på asfalten med blod på jackan, laptopen på cykelbanan och en tant som svimmade av chock och rädsla. Det lilla plåstret med dalmatinfigurer på räckte inte länge innan det blött igenom.
Som plåster på mina själsliga sår tog Lisa med mig ut till hennes djur för att ryckta ponnysarna och se på när kycklingar kläcks. Mår man inte bra av sådant så vet jag inte vad som hjälper.

Over and out.

Äpple. Överallt. All the time.

Denna söndag är en riktig söndag. Vädret är lite för fult för att gå ut i och sängen är lite för skön för att separera från. Det är längesedan jag låg kvar och drygade till klockan tolv. Men det var lätt värt. Varför kliva upp när man inte kliver upp till någonting?

Denna dag blev också en ensam dag. Skulle ha lekt plocka svamp men som sagt, vädret var lite för fult helt enkelt. Istället plågade jag mig igenom två avsnitt av True Blood och gjorde äckligade miner i minst varannan scen. Varför tittar jag på den serien är ju ett frågetecken som heter duga.

Istället för ett tredje avsnitt tog jag mig upp ur soffan och lagade lite skor med Karlssons klister och tog tag i disken som stått sedan i måndags ungefär. Sedan blev det fart på mig. Jag tog fram ugnsplåtar och började skala några kilon äpplen som sedan åkte in i ugnen, mosades i en riktig potatismosare och istoppade i en burk. Lika bra att fortsätta och det blev en äppelkaka stor som en ugnsplåt och på det en Sticky date spread. För att riktigt gå på dagens tema åkte det i ett äpple där också! Underligt nog ligger det fortfarande överblivna äpplen på diskbänken men mina äppelrecept är slut för idag. Lite för mycket äpplen plockade mån tro..

Nu ska jag bara sitta och äta av alla mina hemlagade äppelsaker och kanske plåga mig till ett tredje avsnitt True Blood. Jag är lite för nyfiken för att undvika det.

Den gröna drycken åker ner...

Nollningen är nu slut för i år. Det har varit intensiv, otroligt kul och inget fylleslag som det lätt blir. Igår var det avslutningsfest här i Viksäng och hela 80 pers dök upp för att äta kräftor, pajer och fira att nollorna skulle bli ettor den kvällen. De fick dricka den Gröna Drycken och vips så var dom inte nollor längre. Jag är stolt över dom. Aktivitet efter aktivitet har de kämpat sig igenom både de ena och de andra. De som utmärkt sig lite extra fick olika pris såsom Årets Smörkniv till de som fjäskat för våra "ledare" mest, Årets lilleskutt till den som varit glad och peppande till dom andra och så Årets Skalman som är den som är en PPMare som är en god förebild för de andra. Även kvällens finast dekorerade kräfthatt fick pris! Min var gjord av löv och rönnbär med en discoboll längst upp och trots att jag inte vann är jag ändå stolt över den. Så får man väl säga här i Sverige utan att verka självgod?

Nu är det aussielunch i form av peanut butter toast och ginger beer innan det är dags att ta tag i städningen i festlokalen.

Over and out.

Det är över nu

Tredje gången gillt då jag och Andrew står på en flygplats och jag gråter huvudet av mig. Såklart var denna tredje gång lika olyckligt hemsk som de andra två. Och hur mycket jag än försöker hålla tårarna borta för att inte verka som en toffel så går det liksom bara inte. Men tillsist tog huvudvärken och sömnen över och efter flygplansmiddagen slocknade jag som ett ljus och sov 10 timmar.

Det var kanske inte så konstigt att jag somnade så fort och sov så länge. De tre sista dagarna har jag och Andrew sovit i en liten liten pytteliten bil och det har varit cirka 3 grader. Runt fem-tiden på mornarna var det så outhärdligt att vi satte på A/Cn och försökte värma våra stelfrusna tår. Vi hade inte råd med en större bil, täcken, kuddar eller liknande komfortabla campingprodukter så det fick bli bilen. Men vi hade iaf en uppblåsbar madrass som vi la över de nedfällda framsätena.

Anledningen till att vi campade i en bil var för att vi gjorde en sista minisemester längs The Great Ocean Road. Jag måste säga att det är en av de vackraste platserna jag vet. Det går inte att beskriva helt men det innehåller breda vita stränder, röda klippor, dramatisk natur och söta småbyar mest innehållande lyxhus á la multum! Hela vägen har varit som mumma för själen minus nätterna i bilen förstås.

Jag har nu avverkat 14 timmar i ett plan och har 16 timmar kvar. Men jag vill verkligen inte ta ett steg närmare hemlandet. Ta mig tillbaka till där jag hör hemma.