Vissa nätter, när man precis gått och lagt sig i tid för att orka med morgondagens arbetstimmar, så göra kroppen en slags revolt. Som när man var liten och gnällde "Nej, jag vill inte gå och lägga mig!".
Jag brukar kunna somna rätt så fort, men när kroppen vill revoltera är jag chanslös. Det är som om en hel militärorkester slår med metallslevar på kastrulllock samtidigt som de i perfekt symbios vrålar "SOMNA!" medan de går med bestämda steg runt runt i mitt huvud. Trots deras ansträngningar så hjälper det mig inte särskilt mycket.
Sedan kan jag känna varje spänd muskel i kroppen som ligger och sprätter och kokar och riktigt tar revolten på allvar. Varje muskel får sin egen vilja och jag kan inte hålla alla i shack samtidigt. Alltid är det en muskel som lyckas komma undan och förstöra min insomning.
Frank spänner ut klorna ytterligare en gång och drar snabbt och nervöst de oklippta naglarna på min lämlästade soffa. Han vet så mycket väl att han inte får, men han tror att jag sover. Men bäst att riva snabbt ifall att.
Militärorkestern går ännu ett varv runt i huvudet, skriker ännu lite högre så att befallningen har större chans att verkställas."SOMNA!" En till muskel smiter undan min kontroll och följs av tre andra. Frank river snabbt i soffan igen, kraxar, river.
Klockan är halv tre på morgonen när jag äntligen somnar. Om 4 timmar ska jag vara på jobbet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
sömn är svårt, jag hinner aldrig riktigt klämma in det i mitt schema..
Jag tycker att du ska följa med på midsommarkalas! Jag vet att Vaplan är jättemysigt men vi kan vara mysiga
Skicka en kommentar